torsdag 30 oktober 2014

Bilder från 2014 års IronMan i Kalmar

I år var man bara åskådare, men vilken upplevelse det var!
Vädret är nästan utan undantag fint i mitten av Augusti i Kalmar (Öland har i stort sett varje år minst antal regndagar i Sverige) och även i år.

Detta är ett helt sinnessjukt evenemang där alla skriker och hejar, stämningen är olikt allt annat jag upplevt och jag är så otroligt tacksam över att få vara en del av detta nästa år!


Bilden ovan är från starten. Klockan är ungefär 06.40 på Lördagsmorgonen och det kändes som hela Kalmar stod på kajen för att heja på dom 2 400 startande (2 700 anmälda) från hela världen



06.55 startar proffsen och blir presenterade av den SydAfrikanska speakern Paul Kaye vars jobb är att vara just speaker på Ironman tävlingar. I 16 (!!) timmar håller han publiken igång likt en hejarklacksledare. Han är en upplevelse i sig kan jag lova :)



Kajen i Kalmar fullpackad med publik vid 06.45 på Lördagsmorgonen för att heja



Efter 3,9km simning i Kalmarsund når triathleterna bryggan inne i Kalmar stad där ett snabbt ombyte från våtdräkt till cykelkläder. Det är helt fullpackat med publik i växlingen när dom tävlande ger sig ut på den 18 mil långa cyklingen


Genomsnittspriset för cyklarna som står och väntar på dom tävlande är 44 000:- per cykel.
Detta innebär alltså att det står cyklar till ett värde av ungefär 105 miljoner(!!) och väntar.
Bör nämna att min egen cykel kommer nästa år hjälpa till att dra ner det snittet ganska kraftigt :)




Av totalt 18 mil cykling så går ca 6 mil på Öland och 12 mil på fastlandet. För dom som är här och hejar på någon specifik brukar detta vara ett bra läge att fika och äta något, cyklingen tar ungefär 6 timmar för amatörerna...



Efter cyklingen så är det bara att slänga på sig skorna och ge sig iväg på den 42km långa löpningen


Löpningen består av en 3 varvsbana, detta gör att dom tävlande får springa genom centrum 3 gånger och banan har lagts slingrande genom stan så publik lätt kan flytta sig mellan gatorna för att heja på sin favorit.



Denna bild tog jag från läktarplats klockan 22.55 på kvällen, 5 min innan stängningen av 2014 års IronMan tävling.

Det är proppfullt på stan och runt målområdet, hela Kalmar hejar in dom sista tävlanden och segrarna i herr och damklassen är på plats för att ge medaljer till dom som går i mål under tävlingens sista timme.

Dom tävlanden måste klara tävlingen under 16 timmar för att få medalj och kunna få höra Paul säga orden alla som tränar inför detta event vill höra......congratulation, YOU ARE AN IRONMAN!

I årets tävling kom 2 tjejer inspringande på tiden 15.59.55 och klarade tiden med 5 sek. En man sprang in på 16.00.45 och står i resultatlistan som "DNF" (did not finish) Ingen fin medalj fick han heller..... Livet är grymt ibland :)


Medaljen på bilden tillhör min kusin Jonas som 2012 klarade detta kraftprov, han låter den hänga väldigt synligt och centralt varje gång vi hälsar på :-)

måndag 27 oktober 2014

Dags att se ut som en säl under en hajattack igen

Det är så jag föreställer mig att det ser ut. Skum, bubblor och nån som skriker......

Simmare är speciella, dom använder roliga ord och ser helt blåallvarliga ut när dom säger dessa. 

Idag kom simtränaren in på kontoret och sa, "ikväll ska vi köra med en dolme mellan benen, då blir det ordning ska du se"  

Japp, simträningen blir nog förbaskat intressant idag. (dolme är tydligen nått slags flytredskap och absolut inget att garva åt fick jag förklarat för mig)

Vi ska vara på plats 10min innan coachen kommer. Stretcha, tänja och sträcka ut kroppen. "Vi vill inte ha några sträckningar i det här skedet" förklarade han. 

Jag misstänker att han tror att om vi förutom den bedrövliga tekniken också åker på en sträckning, ja då finns det inget hopp...då är han en simcoach utan elever.......vad dom i Japan kallar en badsamuraj. 

Sen kommer den där välbekanta tanken. 
Tänk om.....ja tänk om jag bara hoppar i den där iskalla bassängen och helt plötsligt behärskar detta satans påfund som crawl är, jag betar av längd efter längd som ett vattendjur! 

Tanterna med badmössa och näsklämma i banorna brevid blir så imponerade av killen i bassängen så dom måste sätta sig på kanten och bara titta.......

Idag är det nog så, det känns så! Nu är det dags att bege sig, nu ska man klämma fast en dolme mellan knäna och bli det vattendjur jag i grund och botten är! 



fredag 24 oktober 2014

Varför rätt material är så viktigt....

Det sitter inte i grejerna är ett gammalt uttryck som iallafall varenda gammal hockeyspelare har hört. Självklart är det träningen som ger resultaten och inte om du har ett par skor för 2500:- eller en pulsklocka som mäter hur långt från månen du befinner dig.

Men som det mesta finns det 2 sidor på alla mynt. Om man tittar rent estetiskt och vilket humör du befinner dig i när det är som lättast att träna. Dom pass det är som lättast att komma ut på är tveklöst dom med fint väder, du har haft en bra dag/vecka och sommaren pågår för fullt. Du befinner dig i en sinnesstämning där du har nära till att le. 

Samma känsla lovar jag att du har en småruskig höstdag om du drar på dig dina nya tights, dojjor, provar nya klockan eller vad det nu är du har unnat dig själv den dagen. Om din investering i nya tights, tröja eller löparjacka gjorde att du kom ut på några extra pass, och kanske knuffade dig förbi den där magiska 2 veckors perioden som man måste passera innan det börjar gå lite lättare.
Är det inte värt dom där hundralapparna? 

Att känna sig snygg när man motionerar är inget att skämmas för. Det är förbannat roligt med nya grejer och vad dom hundralapparna egentligen är en investering i är faktiskt din hälsa.....finns det något som är viktigare än din hälsa?

Den andra och betydligt viktigare aspekten är att du måste ha rätt grejer för att slippa bli skador, jag tänker då främst på skor. Att köpa skor på nätet där du inte har en aning om om skon passar ditt steg är enligt mig helt vansinnigt. Jag betalar gärna 200:- extra för servicen av en kunnig person som hjälper mig få rätt skor för mig. I år har jag tränat hårdare än någonsin tidigare, till skillnad från i fjol så har jag varit helt skadefri. Mycket av det tackar jag Tobbe Johansson och teamet på InterSport i Borlänge för. 

Jag har inte tid eller lust att sätta mig in i vad jag behöver och vad som är rätt för mig. Grejen är att ju mer jag tränar, desto starkare och lättare blir jag oxå. Desto mer förändras därför oxåmitt löpsteg, och desto mer behöver jag hjälp i mitt val av utrustning. Att träna är nyckeln till att utvecklas, att kunna träna är en förutsättning, och för det är att vara skadefri ett måste. Det hänger ihop och är helt självklart....


torsdag 23 oktober 2014

Crawl

Crawl är ett Djävulens påfund, det har ingenting med hur stark, eller vältränad du är. Du kan lyfta 400kg i bänkpress men se ut som en flytboj brevid en tant som simmat sen barnsben. 

Mina försök att få bukt med problemet görs oftast på morgonen vid 06.30 i Maserhallen. Det är minst folk då och tanterna som tränar samtidigt som mig ger mig moderliga och sympatiska blickar. 

Jag får fasen inte till det, 50 eller 100 meter är en kamp för överlevnad. 

Jag gissar att det måste se ut som jag försöker slå ihjäl vattnet med händerna så det slutar göra sån satans till motstånd när jag simmar! I morgon bitti är det nya tag, om jag har tur så faller någon typ av polett ner under natten och jag simmar som en delfin i morgon! 

Jag har tillsammans med en kompis som oxå ska göra sin första IronMan nästa år anlitat en privatlärare. Jag tror att simläraren ser mig som sitt projekt för 2015. 

Han för nog en liknande blogg där han skriver om sin omöjliga uppgift, sin långsiktiga plan och livs största prövning. Att få Patrik att kunna crawla! 

Jag hoppas isåfall att han lyckas med sin utmaning och kan avsluta bloggen mycket tidigare än väntat. Jag hoppas han överträffar alla sina förhoppningar och förväntningar och lyckas med sitt 2015 projekt med bravur......snacka om att jag önskar den killen framgång :-)

tisdag 21 oktober 2014

Varför IronMan?

Den 15:e Augusti 2015 kommer jag att genomföra en IronMan, en av världens tuffaste uthållighetstävlingar. Ett mål som för endast 3 år sedan, och 30 kilo tyngre än idag kändes fullkomligt orealistiskt. Jag har ingen bakgrund som konditionsidrottare, jag har inte ens talang för det. Jag har däremot i detta varit målmedveten och fått fantastisk stöttning.

För 3 år sedan ställde jag mig på vågen och den visade 119,5kg. Jag tränade styrketräning och gjorde 150kg i bänkpress, 240kg i marklyft och 260kg i knäböj. Jag intalade mig själv att jag var vältränad, att jag mådde bra. Självklart måste man träna mycket för att lyfta mycket, men idag har jag en annan syn på vad hård träning betyder. Men personen jag såg framför mig i spegeln såg inte vältränad ut, och han trivdes inte med hur han såg ut.


Av en anledning jag inte kommer ihåg idag så skulle jag den sommaren ge mig ut på en löprunda, jag kommer ihåg hur jag fick varva 2,5km rundan med löpning och promenader. Några månader efter sprang jag milen för första gången på många år. Det tog mig 1 timme och 14 minuter. Jag var jättestolt över prestationen och satte då upp ett hemligt mål i mitt huvud. Jag funderade på vad som skulle vara den största utmaningen, den mest osannolika bedriften för mig att genomföra.

Det absolut värsta jag kunde komma på var IronMan. 3,9km simning i öppet vatten följt av 18mil cykling för att sedan springa ett marathon! Året var 2012 och jag funderade på när som skulle vara rimligt att vara i form för att klara det. Jag kom fram till att 2015 borde vara realistiskt. Jag kan inte betona nog mycket hur fruktansvärt långt bort detta var. Jag hade gått upp för en slalombacke och började tänka på om inte Mount Everest skulle vara ett rimligt projekt. Jag överdriver en smula, men inte så mycket faktiskt. Detta var långt bort :)


Jag började träna mer löpning, drog ner kraftigt med träningen i gymmet och gjorde framsteg. Jag la om kosten, lärde mig vad maten innehåller och hur mycket jag behövde äta varje dag för att bli lättare men samtidigt kunna träna. Jag lade om mitt liv kraftigt. Men jag berättade inte för någon om mitt mål, inte ens min fru i det här läget. Det var så osannolikt, till och med för mig själv. Att jag, 110-115 kg tung skulle kunna genomföra en av världens tuffaste uthållighetstävlingar.

Men för mig själv fanns det där, hela tiden. Jag satt däremot upp delmål, efter att ha sprungit milen för 6:e gången beslöt jag mig för att fortsätta springa efter dom 10km passerats den 7:e gången. Jag sprang för första gången i mitt liv 21km, en halvmaradistans. Känslan var obeskrivlig, att kunna genomföra något sådant samma år som man varvade löpning och promenad runt 2,5km slingan gav en euforisk känsla. Tro mig när jag säger att det var i exakt detta ögonblick jag var fast. Det var där på trappen utanför hemmet jag bestämde mig på allvar, jag SKA genomföra en IronMan 2015, jag tänker stå vid startlinjen så förberedd jag någonsin kan vara den 15:e Augusti 2015.


Min fru var den första jag berättade om mina planer för. Jag ville höra vad hon tyckte och tänkte om detta. "Självklart ska du köra, jag stöttar dig" var svaret. Jag kände dock att vi fick lov att diskutera igenom detta mer ingående. Man ska ha väldigt klart för sig vad en satsning av detta slag innebär för en hel familj, eller iallafall av den som lever ihop med någon som tränar för en IronMan. Är man inte proffs så pratar vi om träningstider på tidiga morgnar, före jobb och skola. Sena kvällar när övriga familjer sitter och myser i sofforna framför tv:n. Allt detta ska göras utan att gå ut över först och främst barnens aktiviteter. Den man lever med måste släppa mycket av sina aktiviteter, offra mycket av sina fritidsintressen. För den man lever med har den absolut viktigaste yttre rollen i att lyckas med en prövning likt denna. Utan min Veronica skulle detta aldrig gå, utan hennes stöd och uppmuntran skulle jag inte orka motivera mig för hälften av passen jag idag gör. Hon tröttnar ibland oxå, självklart. Men hon skulle aldrig be mig sluta, att jag skulle strunta i det eller göra något annat. Av alla proffscoacher som finns ute på marknaden så är hon tveklöst den bästa jag vet.


Det som driver mig idag är att jag vid 33 års ålder hittat en idrott som jag inte vet var gränsen är, jag vet inte hur långt eller hur hårt jag kan pressa mig själv. Jag kan om jag vill göra ett pers varje vecka, om inte springa eller cykla lite fortare, så kan jag springa eller cykla lite längre. Jag kan i min träning och i mina förberedelser hela tiden tävla.....mot mig själv. Och jag har kommit till det läget, att det inte finns någon som är roligare att slå än sig själv. En IronMan är en extrem grej att sikta mot, iallafall om du inte har någon som helst motionsidrottsbakgrund, om du var sämst på varje löptest när du spelade hockey och låg i botten på varje coopertest. När man fått höra hela sitt liv att man kunde blivit något om man inte varit så lat, så är det i såna ord jag hittar styrka och motivation. Jag har passerat många gränser redan av vad jag och framförallt folk i min närhet trodde var möjligt. Men att genomföra en IronMan är inget jag gör för någon annan, du kan inte göra något sånt för någon annan än dig själv. För ingen annan än dig själv kan få dig att kliva upp på morgonen, cykla till simhallen och crawla 1 timme. Cykla till jobbet för att sedan äta en snabb lunch så man hinner köra ytterligare ett pass vid lunch. Ingen annan än du själv kommer få dig att kliva ut i garaget och sätta dig på trainern och cykla i 60 minuter och bara stirra in i ett skruvhål på väggen, för att följa upp det med att springa på löpbandet och stirra in i ett annat skruvhål i en timme. Ingen annan än du själv.


Och ingen annan än du själv kan heller sätta upp dina mål, om det är att gå ner 10kg, klara av att springa en mil, eller bara må bra.


Dina mål är dina egna, vägen dit är din egen och resan gör du själv. Du är stark, du klarar mer än du tror och i stort sett allt är möjligt om du har ett rimligt tidsmässigt satt mål, kan bryta ner det i delmål, och förbereder dig så som du lovat dig själv.


Ingen kommer att komma ihåg eller ens bry sig om jag inte står förberedd vid startlinjen den 15:e Augusti, ingen kommer ligger på nätterna och grubbla eller fundera på det särskilt mycket. Ingen utom jag, för i mitt huvud just nu så är detta mitt OS guld, mitt Everest och min livsuppgift....bara min.


Jag kommer inte vinna i Kalmar, jag kommer inte att vara i närheten av några medaljer, men som jag försökt betona tidigare så är detta inte en tävling mot andra triatleter. Jag kommer stå redo i Kalmar, jag kommer kriga fast huvudet säger sluta, jag ser mig själv gå i mål och få höra orden
"YOU ARE AN IRONMAN"