Första tävlingsrapporten för året!

Den 25:e Maj gick Blodomloppet i Borlänge, 10km löpning på en bana jag sprang även i fjol.
Jag tvekade en del om jag skulle ställa upp i år, jag har inte tränat för att springa snabbt och saknade pass i tävlingsfart som jag hoppades kunna ligga på.

Men eftersom jag tränat mycket mer i år och känner mig starkare så var det lite spännande att se hur man låg till på en distans man inte fokuserat på.

På många vis är det betydligt värre att springa 10km än 30km.
På ett 10km lopp så ligger man på rött, nära maxpuls hela loppet. På ett 30km lopp så försöker man disponera på ett annat vis och tröttheten på längre pass kommer främst i benen och att man tömt kroppen på energi.

Jag la om träningen sista veckan inför Blodomloppet, cyklade endast ett pass och sprang 2 intervallpass. Däremellan vila benen och förhoppningsvis känna sig stark tills loppet.
Jag lekte med tanken att springa runt 40 min, kanske med rätt omgivning och rätt dag t om komma under 40. Rätt så dumt att sikta så när man inte testat springa den farten själv och hade ingen aning om hur benen skulle svara efter 5-6 km i det planerade tempot.

Lillebror jobbade sig under 50min på milen!

Jag valde att ställa mig långt fram till höger vid starten, kanske 5 rader med löpare framför mig. Till höger så jag skulle kunna springa innerkurva istället för yttervarv mot sportfältet.
Planen var att gå ut i 4.10/km tempo första 3km och sen öka ner mot vätskestationen vid Mellsta. Hålla farten i uppförsbacken mot Övre Tjärna och in i mål.

Planen föll efter ca 600 meter då en kompis påtalade att vi höll 3.50 tempo. Därefter försökte jag hitta tempot genom att springa på känsla men det var inte lätt och saknaden av fartpass märktes tydligt då jag vissa kilometertider höll 3.50 tempo och andra höll 4.15 tempo. För att springa ett bra lopp så ska km tiden inte fela mer än max 5sek på en så platt bana och detta blev på tok för ryckigt.

Jag lämnade pulsbandet hemma för att slippa bli stressad över att pulsen låg högt och fokuserade istället på att springa på känslan. Jag försökte ligga på en belastning som är obekväm men ändå så man kan nöta på i 40 min. Jag hade en riktig dipp efter ca 7km då jag fick lov att sänka farten för att få ner pulsen. Sista kilometern var fruktansvärd som väntat och jag tömde det sista jag hade på upploppet.

Björn ovan är en duktig skidåkare som oxå kan springa fort visade det sig, under 39 på milen i Måndags :)

En rolig notis är att förra veckan hade InterSport en löparskola som jag var med på och vinnaren i årets lopp var faktiskt en av coacherna, en trevlig smålänning som var väldigt duktig att visa övningar och ge tips.Vinnartiden blev lite över 31min vilket är 10min snabbare än mig, ett snitt på 3min per km.....galet

Sammanfattning av tävlingspremiären för mig är hursomhelst följande:

Trots dåliga förberedelser med fartpass så borde kunnat springa smartare och kommit ner under 41 iallafall, 40 var för tufft denna gång så är det bara.

Tiden 41,33 (snitt 4.09 per km) som jag sprang in på är personbästa på milen med över 30sek!  Man ska alltid glädjas över personbästan, ett pers är ett pers :)

Min placering var oxå frän, plats 100.....med andra ord topp 100 om någon frågar framöver :)

Jag har haft känningar i vaderna sista veckorna och dom har varit stumma och smärtat mellan passen, Blodomloppet var premiärpasset med vadstöd från Compressport, köpta på InterSport för runt 350:-, en billig peng skulle det visa sig då jag kunde springa helt utan känningar i vaderna. En grymt bra produkt som jag kommer använda på samtliga asfaltspass framöver och även mellan passen!
Dessa kan jag varmt rekommendera!!

Blodomloppet är ett fantastiskt evenemang, jag läste att man fick in 300 nya blodgivare på Måndagen bara! Sen tycker jag inte man tar tillvara på den stora samling människor som är där och fortsätter folkfesten in på kvällen, man får sin Icakasse och äter en macka i gräset sen åker man hem. Var är musiken och försäljningsställena? Men det kanske bara är jag som tycker....:)

Träning, den nya hälsofaran?

Ingen som motionerar har väl missat alla debatter som förs i diverse medier ang. folk som tränar och rör på sig?

Ibland känns det som vi så desperat letar efter saker att debattera om att vi nästan hittar på ämnen?

Självklart så är det inte bra när en person med gipsad fot står i hallen och hoppar på ett ben för att bränna kalorier för att sen gå och lägga sig med ångest kväll efter kväll, men frågan som inte ställs i debatterna är väl ändå om det är träningen som är problemet för personen i fråga eller om problemet faktiskt sitter mellan öronen?

Att söka ett hälsosammare liv är inte är frågan det förstår jag , utan debatten förs dom som tränar som elitidrottarna fast dom jobbar på fabriken och har familjer, går upp i ottan för att hinna springa och gör något annat senare för att hinna med.......lite av den sits jag kanske för stunden befinner mig i.

Jag har två fina barn som är aktiva och idrottar och går i skola, jag har en fantastisk fru som även hon tycker om att träna och har egna fritidsintressen och sen har vi mig, en 34 åring med något som utifrån oftast betraktas och diagnostiseras som en medelålderskris.

Mina åsikter om dessa är baserade på mina egna erfarenheter och upplevelser, hur min fru ser på mig och vår relation och relationen till mina barn och deras aktiviteter.

Sedan jag 2012 första gången pratade med Veronica om mina planer och min dröm att sommaren 2015 vara i sån fysisk form att jag kunde genomföra en fulldistans IronMan har jag stegvis förändrat mitt liv, gjort en resa där mina värderingar, åsikter och självklart fysik förändrats på vägen.

Idag är konditionsidrottandet en del av mitt liv, helt utan ångestrelaterad press vill jag poängtera.
Förutom att springa själv så tar jag ibland med mig min son ut och springer, när han själv vill och vill såklart. Att röra på sig har blivit en naturlig del i hela min familjs liv, min son tycker det är självklart att pappa sticker ut på en löptur när mamma lägger honom och känner inte till något annat. Han kommer iallafall inte ihåg något annat då han är 8 år och detta pågått sista 4 år, självklart inte i denna mängd men ändå kontinuerligt.

För min son så är det självklart att man ska röra på sig för att må bättre, träning och rörelse är kopplat till något positivt. Jag har tagit med hela familjen till Mellsta när jag skulle springa backintervaller. Juni kollade mest på myror men hon var ändå med :)

Min 8 årige son Malte sprang 6st backintervaller uppför backen på 5km spåret i Mellsta, och sprang hela vägen. Den backen är lång och brant och det alla som springer uppför den lär sig är att det går att fortsätta fast det är jobbigt, man klarar mer än man tror. Två av dom viktigaste livsläxorna man kan ge sitt barn anser jag, och man vill ju sina barn sitt absolut bästa.

Som förälder har man ett ansvar att förbereda sina barn för den stora världen som väntar, och sanningen är att det inte alltid blåser medvind och solen skiner, ibland är det jobbigt och man måste knyta näven i fickan....

Malte är fortfarande så stolt över sin prestation då han var trött men kämpade på ändå. Numer törs jag inte säga att jag ska dit för då står han ombytt i hallen när jag ska åka och jag kan glömma uppvärmningen runt Bergfors före intervallerna (för där hänger han inte med än)  :)

Vad jag lärt mig i 30:års åldern är att trots att det är motigt så klarar man mer än man tror, att ibland blåser det motvind men då får man vinden i ryggen när man springer hem. Och att aldrig aldrig ge upp. Denna kunskap gick jag i mina första 30 år i livet utan att känna till, iallafall inte i den utsträckning som jag vet nu.

Jag har med den kunskapen blivit en gladare människa, piggare och mer aktiv pappa
För mig är det självklart att ge mina barn den kunskapen, för mina barn är det viktigaste som finns.

Att dom är glada och nöjda, trivs med sig själva är friska och mår bra är det enda som i slutändan betyder något. Sen måste det vara på barnens villkor, för barn ska vara barn. Man kan t ex undvika att kalla det träning, man kan tävla till postlådan från skolan, brottas på gräsmattan. Se vem som hoppar längst eller ibland ta med dom till Mellsta för att titta när pappa springer backintervaller :)

För att summera min åsikt ang. träningsdebatten så är den följande, lägg tiden pengarna och energin på att folk ska bli friska från beroenden som är destruktiva, oavsett vad dom är. Och sluta lyft träning som en hälsofara........Hjärtat är kroppens viktigaste muskel, träna den så den blir stark :)

Död åt fågeln över Rågåker!

Förra veckan passerades lite av ett delmål med sommarens träning, nämligen 100 mil på cykel.
Delmål är viktigt att poängtera då det inte är i närheten av var jag vill vara den 15:e Augusti när jag står vid start men jag ser varje hundring som ett uppnått delmål.

Ovan är en bild från ett blåsigt och kallt cykelpass tillsammans med Tony Björling som även han gör sin första IronMan i Augusti. Tony har kört desto fler Triathlontävlingar men i år blir hans första IronMan. Skoj att sällskapa med likasinnade på passen :)

Det är viktigt att jobba med delmål, jag har gjort det i 3 år inför denna utmaning. Klara "springa milen", klara springa "halvMaran", klara springa "30 km Lidingölopp", "Vätternrundan", "En Svensk Klassiker" och nu idag att träna ben och psyke så dom klarar 12 timmars tävlande i Kalmar den 15:e Augusti....

Det som är bra är att dessa 100 mil är avklarade nästan en och en halv månad tidigare än i fjol.
Jag räknar med att få minst 100 mil i Maj oxå och därmed ligga i fas med dom planerade 300-400 mil jag vill ha inför IronMan.

Då är det inte fel att InterSport börjat sälja cykelkläder, riktigt bra grejer dessutom! Craft har alltid bra kvalitet, det vet man inte minst från skidsäsongen så det ska bli kul att prova cykelkläderna oxå :)
Kika in i centrumbutiken och få hjälp av dom kompetenta killar och tjejer som jobbar där, för när det kommer till rätt cykelkläder är det samma princip som med löparskor, det är inte skönt om det skaver om man säger så..! :)

Det som är skönt med att fått 100 mil i benen är att man nu kan fokusera på den roliga biten, nämligen att få upp farten på cyklingen samt att börja köra brickpassen.

Brickpass är när man går från cykel till löpning, förra helgen var säsongens längsta utomhus då jag föst cyklade 10 hårda mil i högt tempo med Borlänge Cykel Klubb för att sen slänga på mig skorna och springa 10 km. Erfarna triathleter som gjort fler IronMan har varnat för att man kan invaggas i en falsk säkerhet då man tycker att 10 mil cykel och 10-20 km löpning känns lätt. Dom menar att det är en oerhörd skillnad på att börja springa efter 18 mil cykling jämfört med 10......jag tror dom har en poäng :-/

För att få tävla i IronMan och Vansbro Triathlon (Halv IM distans) så måste man vara medlem i en klubb och ha en tävlingslicens. Jag är därför f om förra veckan medlem i Qwarnsvedens triathlonklubb i Borlänge. Det är samtidigt lite kul att iallafall vissa pass ha sällskap och på så vis pressa sig lite hårdare. Förra Onsdagen var mitt premiärpass med klubben och korta intervaller stod på schemat.

Det är ju så att alla som håller på med Triathlon inte kör just IronMan distansen. Det finns olika distanser med Triathlon men jag tror dom flesta är överens om att IronMan är kronjuvelen av Triathlondistanser då den är den längsta och mest kända.
För kortare distanser så behövs sprintträning, 30-40 sekunders intervaller med full fart te x. Detta är inget jag tränat för mycket på i år och benen värkte i flera dagar efter!

Sist men inte minst måste jag oxå ta upp något allvarligt....någonstans mellan Gylle och Rågåker i Borlänge flyger det en fågel, fågeln flyger troligtvis väldigt lätt och obehindrat. Den kan ha ett fånigt leende och se ut som en nöjd fågel......låt er inte luras, denna fågel ska skjutas på plats och liket ska dumpas i ett utedass! Anledningen till det belåtna leendet på kräket är att den precis vid fototillfället tömt tarmen mellan ögonen på en oskyldig cyklist, en cyklist som inte gjorde någon skada och skötte sina egna affärer.....denna cyklist blev träffad mellan ögonen i 40km/h av en avsiktlig tarmsköljning på 15-25meters höjd. Låt er inte luras av det kvittrande ljudet och dom vackra fjädrarna, fågeln är 0,2kg ondska och bör skjutas omedelbart......och begravas i närmaste utedass med näbben neråt!