Resan som varit....

Hela denna vecka har gått i samma tecken som tidigare, ev lite kortare pass men då försökt att klämma in dubbla pass dom flesta dagarna istället. Kroppen börjar sakta men säkert känna sig lite piggare och mentalt så är jag verkligen 100% redo just nu. Jag vill verkligen tävla nu, vara mitt i upplevelsen och njuta av känslan av allt arbete man lagt ner sista året.

Jag kommer skriva ett inlägg till innan tävligen, jag har sista veckan som vilovecka på plats. Jag bor med familjen i en stuga på Öland och kommer åka in till Kalmar Ons,Tors och Fredag sista veckan för att njuta av stämningen och atmosfären. Att i år gå med ryggsäcken på ryggen som delas ut när man hämtar sitt startbevis, att vara en av dom tävlande i år istället för en åskådare.....svårbeskrivligt :)

Just nu så dras träningen ner successivt, färre och lugnare pass. Inga 5 timmars pass kvar att göra...
Jag läser en del om mental träning nu, försöker ladda batterierna mellan öronen istället.

 Omger mig med positiva människor och tänker varje timme på tävlingen på något vis, ser mig själv gå i mål på torget med familjen väntande i målfållan. Ge den obligatoriska High Five slaget till den Sydafrikanska speakern och få höra honom säga "You are an IRONMAN"

I nästan 4 år har jag som sagt haft detta målet framför mig, och resan har varit fantastisk.
Jag har njutit av i stort sett varje pass, dom i regn, i motvind och i snöstorm och även båda passen med sol :)

När jag för drygt 3 år sedan började träna för att komma i form så vägde jag som mest 120kg, jag ursäktade mig med att jag styrketränade, men sanningen är att jag vantrivdes med allt. Jag trivdes inte med mig själv och det påverkade mitt liv i alla avseenden. Kvällarna bestod av att se på film och unna sig lite lösgodis. Jag orkade inte hjälpa till med hushållet eller engagera mig på det sätt jag ville i barnens aktiviteter. Min produktivitet på jobbet påverkades oxå. Allt detta förstod jag inte då, men gör nu. Jag känner själv hur min energi från träningen gjort att jag är bättre i alla avsnitt i livet, privat som yrkesmässigt

(4 år mellan bilderna och 35kg)

Det är inte så att jag blev kraftig över en natt, det var kanske frågan om några hekto varje månad, och 10 år efter jag slutade spela ishockey så stod man på vågen och det stod helt plötsligt 120kg.....

För mig så finns det ingen mellanväg att gå, jag har ett missbruksbeteende i det sätt att jag kan inte göra "lagom" Det är absolut inget bra beteende i många fall. Men i vissa lägen kan det vara bra.
När man ska träna till en Ironman är det såklart bra.

Men när man börjar se en tv-serie och kan sträcktitta till 03.00 på nätterna är det mindre bra. Eller när man inte slutar äta förrän man ser botten på påsen, trots att man egentligen mår illa av det man redan proppat i sig.....eller när man aldrig är den som säger efter 3 öl att nu räcker det och går hem.

(Killen till vänster har precis gjort pers i bänkpress 150kg, han till höger sprang milen på 40 efter kortet togs)

Jag har lärt mig oerhört mycket under detta år. Jag har lärt mig planera, lärt mig prioritera och lärt mig vikten av positiv energi. Att säga något snällt istället för sarkastiskt, att "gilla" mer på Facebook, att skriva kommentarer, skicka sms och liknande. Träningen i år har gjort mig mycket mer ödmjuk....gett mig en ökad förståelse för att många människor gör sina Ironman varje år, i sina egna företag eller bara genom att hålla ihop familjen. Mitt år med träning inför Ironman har visat sidor hos andra människor som jag inte hade en aning om att det fanns. Personer på jobbet och ytligt bekanta som läser min blogg och säger så supersnälla saker!

Att skriva en blogg har fått mig att kliva ur en komfortzon REJÄLT! Jag känner mig inte bekväm med detta än, men jag har gjort något jag egentligen inte vågade och jag har gjort det hela vägen till slutet.

När jag och Intersport diskuterade att skriva en blogg och Instagramma om mina förberedelser så var oxå min tanke att det kunde sätta en ytterligare positiv press på mig, att vissa pass som annars inte skulle bli av blev det då jag hade "skyldigheter" mot Intersport och mina läsare att faktiskt leverera text. 

Så har det blivit och jag är oerhört tacksam för det stöd jag fått av alla på Intersport i Borlänge som valde att hjälpa en helt vanlig motionär att nå sin dröm, och tacksam mot alla som stöttat, skrivit och kommenterat under året genom bloggen, Facebook och Instagram. 

Jag känner sån oerhörd kärlek till så många personer som jag egentligen inte känner så bra, men har med små ord, korta texter eller vänliga ord visat mig att ni är fantastiska människor! 

I skrivande stund har bloggens inlägg lästs över 6000 gånger, det är helt galet.

Tack för att ni följt min resa sista halvåret, jag hoppas kunna lägga ut lite bilder i nästa inlägg och mindre text från Kalmar dagarna innan tävlingen, sen blir det förhoppningsvis en riktigt positiv och bra racerapport veckan efter IronMan som går av stapeln den 15:e Augusti med start 07.00

Det är inte alltid som titeln på en Hasse Andersson låt

Jag ögnade igenom gamla inlägg och insåg att det måste upplevas väldigt positivt det här med min IM träning, det går framåt och bra hela tiden och inga bakslag. Därför tänkte jag dela med mig även hur en sämre period kan vara, som förra veckans t ex. 

För träningen går absolut inte bara bra och lätt, det är mer som 2 steg fram och 1 tillbaka hela tiden. Förra veckan var en sån där vecka som man kan kalla för "ett steg tillbaka" antar jag. Jag stack ut med en kompis som är duktig löpare för att avverka 30km löpning med en avslutande kuperad del i Bergebo. Känslan redan från start var lite fel, men det är inte ovanligt. Oftast släpper det efter några km och faktiskt så har mina bästa träningspass/långpass gjorts med en dålig känsla från start. Därför ignorerade jag kroppens signaler och begav mig ut. 

Det kändes som jag sprang i 4.30 tempo fast jag höll 5.30 tempo. Ingen spänst eller tryck i benen och tung kropp. Efter 25-26 km fick jag lov att avbryta och ringa efter hämtning för jag inte kunde ta mig ett steg till. 

Inte så konstigt att bli trött efter 26km kan man tycka, men när man tränat för att kunna springa 42km...efter 18mil cykling och 3,9km simning så blir man orolig när kroppen stänger ner efter 26km löpning endast :-/ Inte direkt det kvitto man vill ha med 4 veckor kvar till start.

Självförtroendet fick sig en ordentlig törn och jag vilade 3 dagar innan jag vågade ge mig ut igen. 

Eländet var tyvärr inte slut där....

Söndagen skulle handla om cykling och premiärkrasher!

Jag har haft turen att kunna sällskapa och träna en del pass med Tony Björling som är erfaren triathlet på distanser upp till Halv IronMan distans, han är framförallt duktig på kortdistans och sprint. (Tony är bror till tidigare Svenska rekordhållaren Clas) Tony och jag är ganska likvärdiga cyklister men med olika styrkor. Min styrka är i den kuperade cyklingen, gärna uppförsbackar där benstyrkan man har med sig från tidigare idrottande kommer till nytta. Tony är däremot ruggigt snabb på flacken och kan ligga på hög kadens länge. 

Söndagens runda var dock väldigt kuperad. Upp till Idkeberget, vidare mot Grangärdet och Nyhammar, in till Björbo och sen hem mot Borlänge igen. 14mil tufft kuperad cykling. Vid DalaFloda gick Tony lite på ångorna och la sig på rulle ett tag för att vila benen. 

Jag låg längst fram och tryckte på i runt 40km/h på den nya fina asfalten då jag kände hur Tonys framdäck åker in i mitt bakhjul!!

Jag får kontroll över min cykel men när jag vänder mig om så ser jag Tony störta ut bland stenar och snår i diket brevid vägen. 1000 tankar hinner gå genom huvudet medan jag ser Tony och cykeln flyga upp i luften.....

Tony ställer sig upp, borstar av byxorna...känner på knän och armar och konstaterar att allt var helt. Detta är svårt att återberätta så man förstår men tro mig när jag säger att det fanns inte på kartan att det skulle gått så bra! ETT skrapsår på armbågen, som om en katt rivit honom fanns det. I övrigt ingenting :-)

Nästa pass...

Dagen efter åker jag runt Runn, en runda på 7-8 mil och med 3km kvar hem så viker en påverkad cyklist rätt in i vägen och missar mitt bakhjul med några centimeter. 

Med endast en månad kvar till start börjar jag ärligt bli lite nojjig nu:-/ 

Den stora skillnaden är självförtroendet som just nu fått sig en törn. Jag ser inte längre fram emot tävlingen som tidigare, nu är det mer ångestkänslor. Tänk så får jag kramp på simningen som i Vansbro, tänk så är jag så slut efter cyklingen art jag inte kan springa, tänk tänk tänk....

Det är då lätt att säga, det fixar du galant, du har tränat jättebra och är förberedd. Det är väldigt lätt att säga. Men sanningen är att endast jag vet hur mycket jag tränat, hur min kropp reagerar under träningspassen och nu börjar det oxå gå upp för mig hur fruktansvärt långt 3,9km crawl, 18mil cykel och sen avsluta med ett marathon är. 

Jag har en gång cyklat över 18mil och det var Vätternrundan. Jag har ALDRIG sprungit längre än 30km. Jag har simmat 4km en gång, i bassäng.....vad fan tänkte jag den där sommardagen för snart ett år sedan när jag stod i kön för anmälan :-/

Nåja, nu är det bara att försöka jobba med det mentala och fokusera sista veckorna på att väcka löparbanan. 

Fokusen har varit cykling framförallt och teknik på simningen delvis. Löpningen har slängts in däremellan. 

Skorna hade gjort sitt så det var bara att bege sig ner till Intersport och få hjälp med modell. För första gången på många år byter jag märke och kommer springa i Kalmar i ett par Nike istället för Saucony som jag använt senaste 3 åren (märket alltså, inte skorna) Tobbe på skoavdelningen provade fram, filmade,  kollade och berättade vad och varför jag ska ha. 1 års intensiv träning inför IronMan utan en enda skada talar sitt tydliga språk, jag byter inte butik :-)

En annan viktig aspekt är oxå hur motiverande det är att springa i nya grejer. Förutom snygghetsfaktorn så är spänsten i sulan och hårdheten i en ny sko väldigt stor skillnad. Skor bör bytas minst en gång per säsong. Desto mer du springer desto mer förändras din vikt och ditt löpsteg, därför borde det vara lika självklart som när du byter byxor för du vuxit ur dom så ska du oxå kontrollera skorna och rådfråga med dom som förstår sig på det 

Vad gäller den mentala träningen framöver, att hitta positiva tankar och målbilder igen så får jag bra hjälp av min fantastiska fru. Med en månad kvar till start fick jag detta fina halsband som en påminnelse att jag inte ska tappa fokus

Swim/Bike/Run står det på texten och märkvärdigare än så ska det ju inte vara. 

Ett armtag, cykeltramp och löpsteg i taget......till slut är man i mål

Racerapport Vansbro Triathlon

Nu kan man äntligen titulera sig Triathlet!

I Lördags gick Vansbro Triathlon, en halv IronMan distans 1,9km simning, 90km cykel och 21km löpning.

(Träningskompisen Tony ger mig lite tips inför premiären)

Packningen var klar redan Torsdag kväll, packat och uppdelat efter dom 3 olika grenarna. Den obligatoriskt dåliga nattsömnen förlängdes till 2 nätter istället för vanligtvis 1. Jag vaknade 04.00 Fredag och Lördag morgon utan möjlighet att kunna somna om :-/

Det sista jag gjorde innan läggdags Fredag kväll var att kolla SMHI som visade 16 grader och mulet för Lördagens tävling. 

Allt detta visade sig vara bortkastat när sommarens varmaste dag uppenbarade sig. Något mina brännskadade axlar kan intyga.

Med som stöd hade jag min Kusin Henrik som gjorde IronMan 2012 i Kalmar. 

Med 2 timmar kvar till start så samlades dom tävlande framför scenen för att lyssna på tävlingsledare Clas Björling som höll i Pre-race mötet, gick igenom regler och allmänna "att tänka på" grejer. 

Tyvärr hade jag försvunnit i min bubbla då och trots att jag stod där och tittade på Clas när han pratade så var det som att stänga av ljudet på tv:n

15min kvar till start så var det dags att få på sig våtdräkten och vandra till startledet man trodde sig tillhöra. Jag hoppades simma under 35min. 

(Kompisen Jocke med flickvän Evelina och hennes bror Martin)

Jag anmälde mig till motionsklassen för några månader sen då jag var lite orolig att min simning skull göra mig till en bromskloss, något jag var orolig var ett felbeslut väl på plats. Tävlingsklassen startade 15 min före och det var en häftig syn att se elitklassen och tävlingsklassen explodera i vattnet. Saken med Triathlon är att du inte har någon nytta av andra, du tävlar helt själv. Att starta sist ger ingen större skillnad mot att starta först, iallafall inte för en amatör som mig själv. Du måste göra jobbet helt själv...

(Jättesparkdräkten på plats, 5 timmar klädd som en 86kg:s bäbis väntar....)

"2min till start"! Ropade speakern nästan direkt, så var känslan iallafall. Och innan jag visste ordet av så hade jag kastat mig i älven för att börja simma den första sträckan uppströms. Kylan och alla tävlandes plaskande överraskade mig. Jag kom inte in i simrytm alls och det var först efter 7-800 meter som jag kunde simma avslappnat. Efter vändningen så kände jag tendenser till sendrag i tårna, jag lyckades slappna av men efter ytterligare 100 meter så slog sendrag till ordentligt och följdes av kramp i vaderna. 3 gånger fick jag stanna vid bryggan och försöka få krampen att släppa innan jag gav upp och siktade istället på att försöka ta mig framåt. 500 meter simning med kramp i vaderna innan jag äntligen kände golvet från rampen under fötterna. 

Jag började sakta jogga mot växlingen samtidigt som jag drog av mig våtdräkten. När jag höll på att torka fötterna och knäppa hjälmen så hör jag kompisen Jocke ropa. Han hade simmat på samma tid och nu var vi sida mot sida ut på cyklingen. 

Min största oro var hela tiden vaderna, måtte inte dom krampa under cyklingen.

Jag öppnade i ok tempo, började ta placeringar. En efter en passerades och efter någon mils cykling utan krampkänningar i benen så vågade jag trycka på i cyklingen. 

(Vändningen i Vansbro och lite härligt publikstöd innan man begav sig mot Nås en andra gång)

Jag passerade dyra cyklar och cyklister med hjälmar på huvudet som kostar mer än min cykel, det var en grym känsla. Sista varvet så missade jag en vattenflaska och fick med mig endast en liten. Det innebar att jag fick cykla sista 25km utan vatten, vilket oroade mig skulle kosta mycket under den varma löpningen efter. När jag hoppade av cykeln så hade jag inte blivit passerad av någon på 90km cykling, jag hade (om jag läst rätt) tagit in 183 placeringar från simningen och snittat 36,2km/h under 90km cykling.

I växlingsområdet stod Clas Björling och väntade och frågade hur det gick. Detta visade sig vara turligt för mitt dagdrömmande under pre-race mötet hade gjort att jag inte hade en aning om vart jag skulle springa, vart fan är löpbanan!!?? :-)

Ut på banan och iväg, banan var som en 8:a där man alltså kom tillbaka förbi växlingsområdet 4 gånger. En lättsprungen och bra lagd bana. 

Första milen sprangs kontrollerat i 5 min tempo. Allt enl. plan. Tanken var att om jag hade krafter kvar skulle göra en lite ökning andra milen. Efter första milen kände jag mig oväntat pigg, det är otroligt skönt att känna att man räknar ner km istället för upp. Efter halva löpdistansen börjat nedräkningen.

(Upploppet och min målgång)

Jag tryckte till men km tiderna visade ingen förändring. Jag var inte sliten eller trasig, tvärtom. Det kändes förhållandevis "lätt" men det gick bara inte att öka tempot. Jag sprang banan utan att falla igenom, kontrollerad löpning hela vägen och gick i mål på tiden 5 timmar och 10 minuter.

Simningen 42min 

Cykling 2.29 

(snitt 36km/h) 

Löpning 21km, 1.50

När man får en egen "waterboy" vid målgång så ser man troligtvis ganska sleeeeten ut :)

Sammanfattning:

Vansbro Triathlon är ett fantastiskt arrangemang som alla borde prova. 

Clas har skapat en tävling som inspirerats av hans egna erfarenheter från IronMan tävlingar. Med andra ord en grymt bra tävling! En annan sak jag måste lyfta är det FANTASTISKA stödet runt banan!

Familjen som satt hela cyklingen i solstolar och hejade!

Grabbarna vid växlingen på "gummisnodd-varvet" 

Och den underbara kvinnan på asfaltsparkeringen som tamigfan borde värvas som hejarklacksledare på samtliga matcher... I samtliga idrotter för samtliga lag!! 

Ni gör tävlingen!!

Min egen prestation är jag jättestolt över, jag sätter höga mål och bommade denna gång med 10min, men trots det så gör jag en Halv IronMan på ett väldigt bra sätt. Jag orkar hela vägen problemfritt och fick ett kvitto på att jag faktiskt kan cykla! Simningen är det moment jag är minst nöjd med och det ska jobbas vidare med, det kommer oxå bli en hel del hårda löppass fram till Augusti för att härda benen för den dubbla distansen i Augusti. Men allt som allt är jag jättenöjd över min debut i triathlon

Matchen i matchen då? :)

Jo jag slog Jocke Grönqvist med 16min vilket var bra för självförtroendet :) 

Tony Björling gjorde dock en kanontid och kom in på 4.50 Riktigt imponerande!

Grattis till båda killarna som gör en riktigt bra prestation!! 

Nu är genrepet gjort och kvar är bara några veckors träning. Man får självklart frågan om den dubbla distansen skrämmer och självklart har jag respekt för distansen. Ingenting i Kalmar kommer kännas lätt. Min stora oro just nu är att få kramp under simningen. 2km med sendrag kommer nog inte att funka är jag rädd :-(

Tack för mig 

Med vänlig hälsning, 

Triathlet Fälting