Resan som varit....

Hela denna vecka har gått i samma tecken som tidigare, ev lite kortare pass men då försökt att klämma in dubbla pass dom flesta dagarna istället. Kroppen börjar sakta men säkert känna sig lite piggare och mentalt så är jag verkligen 100% redo just nu. Jag vill verkligen tävla nu, vara mitt i upplevelsen och njuta av känslan av allt arbete man lagt ner sista året.

Jag kommer skriva ett inlägg till innan tävligen, jag har sista veckan som vilovecka på plats. Jag bor med familjen i en stuga på Öland och kommer åka in till Kalmar Ons,Tors och Fredag sista veckan för att njuta av stämningen och atmosfären. Att i år gå med ryggsäcken på ryggen som delas ut när man hämtar sitt startbevis, att vara en av dom tävlande i år istället för en åskådare.....svårbeskrivligt :)

Just nu så dras träningen ner successivt, färre och lugnare pass. Inga 5 timmars pass kvar att göra...
Jag läser en del om mental träning nu, försöker ladda batterierna mellan öronen istället.

 Omger mig med positiva människor och tänker varje timme på tävlingen på något vis, ser mig själv gå i mål på torget med familjen väntande i målfållan. Ge den obligatoriska High Five slaget till den Sydafrikanska speakern och få höra honom säga "You are an IRONMAN"

I nästan 4 år har jag som sagt haft detta målet framför mig, och resan har varit fantastisk.
Jag har njutit av i stort sett varje pass, dom i regn, i motvind och i snöstorm och även båda passen med sol :)

När jag för drygt 3 år sedan började träna för att komma i form så vägde jag som mest 120kg, jag ursäktade mig med att jag styrketränade, men sanningen är att jag vantrivdes med allt. Jag trivdes inte med mig själv och det påverkade mitt liv i alla avseenden. Kvällarna bestod av att se på film och unna sig lite lösgodis. Jag orkade inte hjälpa till med hushållet eller engagera mig på det sätt jag ville i barnens aktiviteter. Min produktivitet på jobbet påverkades oxå. Allt detta förstod jag inte då, men gör nu. Jag känner själv hur min energi från träningen gjort att jag är bättre i alla avsnitt i livet, privat som yrkesmässigt

(4 år mellan bilderna och 35kg)

Det är inte så att jag blev kraftig över en natt, det var kanske frågan om några hekto varje månad, och 10 år efter jag slutade spela ishockey så stod man på vågen och det stod helt plötsligt 120kg.....

För mig så finns det ingen mellanväg att gå, jag har ett missbruksbeteende i det sätt att jag kan inte göra "lagom" Det är absolut inget bra beteende i många fall. Men i vissa lägen kan det vara bra.
När man ska träna till en Ironman är det såklart bra.

Men när man börjar se en tv-serie och kan sträcktitta till 03.00 på nätterna är det mindre bra. Eller när man inte slutar äta förrän man ser botten på påsen, trots att man egentligen mår illa av det man redan proppat i sig.....eller när man aldrig är den som säger efter 3 öl att nu räcker det och går hem.

(Killen till vänster har precis gjort pers i bänkpress 150kg, han till höger sprang milen på 40 efter kortet togs)

Jag har lärt mig oerhört mycket under detta år. Jag har lärt mig planera, lärt mig prioritera och lärt mig vikten av positiv energi. Att säga något snällt istället för sarkastiskt, att "gilla" mer på Facebook, att skriva kommentarer, skicka sms och liknande. Träningen i år har gjort mig mycket mer ödmjuk....gett mig en ökad förståelse för att många människor gör sina Ironman varje år, i sina egna företag eller bara genom att hålla ihop familjen. Mitt år med träning inför Ironman har visat sidor hos andra människor som jag inte hade en aning om att det fanns. Personer på jobbet och ytligt bekanta som läser min blogg och säger så supersnälla saker!

Att skriva en blogg har fått mig att kliva ur en komfortzon REJÄLT! Jag känner mig inte bekväm med detta än, men jag har gjort något jag egentligen inte vågade och jag har gjort det hela vägen till slutet.

När jag och Intersport diskuterade att skriva en blogg och Instagramma om mina förberedelser så var oxå min tanke att det kunde sätta en ytterligare positiv press på mig, att vissa pass som annars inte skulle bli av blev det då jag hade "skyldigheter" mot Intersport och mina läsare att faktiskt leverera text. 

Så har det blivit och jag är oerhört tacksam för det stöd jag fått av alla på Intersport i Borlänge som valde att hjälpa en helt vanlig motionär att nå sin dröm, och tacksam mot alla som stöttat, skrivit och kommenterat under året genom bloggen, Facebook och Instagram. 

Jag känner sån oerhörd kärlek till så många personer som jag egentligen inte känner så bra, men har med små ord, korta texter eller vänliga ord visat mig att ni är fantastiska människor! 

I skrivande stund har bloggens inlägg lästs över 6000 gånger, det är helt galet.

Tack för att ni följt min resa sista halvåret, jag hoppas kunna lägga ut lite bilder i nästa inlägg och mindre text från Kalmar dagarna innan tävlingen, sen blir det förhoppningsvis en riktigt positiv och bra racerapport veckan efter IronMan som går av stapeln den 15:e Augusti med start 07.00