Ett konstigt lugn har infunnit sig sista veckorna. Jag har bott med familjen på Öland hela veckan, slappat och badat. Druckit en hel del vatten och energi och ätit lite större portioner än vanligt.
Jag har undvikit större folksamlingar och när familjen var på marknad så satt jag istället på parkeringen och läste några kapitel ur en bok.
Enda undantaget var Onsdagen då jag och min vän Tobias åkte in till Kalmar för att hämta startbeviset och få den finaste ryggsäck man kan önska sig. Ryggsäcken som endast tävlande får och oxå något jag personligen längtat efter nästan lika mycket som medaljen :)
Det är lite roligt att se hur oerhört många människor som helt plötsligt måste ha ryggsäck på ryggen för att få med sig allt dom helt plötsligt bara MÅSTE släpa på runt stan i Kalmar. Sanningen är självklart så enkelt att man går med den runt axeln och ser ut som en stolt tupp 😆
Förra året gick jag själv som åskådare och kollade på alla tjejer och killar som gled runt i stan med sina "Athltete" ryggsäckar. Idag var jag en av dom som bar en, det måste lyst igenom hur sjukt stolt jag kände mig 😋
Omdagen var oxå lite kickof för tävlingsveckan då man har en kortdistans triathlon på en tiondel av Lördagens distanser.
Alltså 390 meter simning, 1,8mil cykel och 4,2km löpning. Riktigt duktiga atleter var med bland andra Clas Björling som jag skrek mig hes på att "hela Mockfjärd förväntar sig näsblod!!"
och min kusin Jonas som gjorde riktiga IronMan 2012.
Bilresan tillbaka över Ölandsbron är såklart speciell när man är taggad från folkfesten inne i stan och man tänker på att man snart störtar fram på en cykel med först 17,5 mil kvar och andra gången 6,5mil kvar av cykelmomentet.
Jättemånga hejar och önskar lycka till. 10-15 personer har tagit sig hit från Dalarna, Sthlm för att heja på mig. 10-15 ytterligare släktingar finns på plats i Kalmar. I vilken annan situation som helst skulle jag nu känt en ångestladdad press att jag måste lyckas ta mig i mål. Här har man skrivit, lagt ut bilder och påstått sig vara tränad nog för att fixa detta. Jag borde oroa mig för vad jag måste förklara eller ursäkta mig med om jag misslyckas.
Men om sanningen ska fram så är jag framme, jag är klar med min utmaning. Jag har studerat färdigt, pluggat alla läxor och klarat alla prov. Tävlingen på Lördag är som studentfesten, traktorflaket kan man säga. Ingen kan ta ifrån mig dom pass jag gjort för att stå här med min ryggsäck, alla kalla skitpass på cykeln i Maj, regniga löppass hela vintern eller iskalla simturer för att försöka få ordning på den katastrofala crawltekniken.
Jag hade några mål med det här året. Jag ville ha cyklat mellan 300-400 mil racer, jag nådde 353 mil denna vecka.
Jag ville klara av att crawla 4000 meter, det gör jag
Det som oroar mig är saker jag inte kan påverka, en krash på cykeln eller en spark över näsan under simningen så jag blir tvingad av tävlingsledningen att bryta.
Men om jag bara tar mig upp ur vattnet, och av cykeln så kommer jag le stort, för att springa en mara handlar inte om utrustning eller material. Det handlar om att vilja nå målet så pass mycket att man är beredd att krypa om det behövs, och får jag bara klara simningen och cyklingen, då kryper jag samtliga 42km om det behövs......och jag GARANTERAR att jag kommer från låg höjd ge speakern en High Five och få en grymt fin T-shirt och medalj :-)
Nu blir det ingen mer från mig förrän nästa vecka, jag kommer då förhoppningsvis att skriva en racerapport som förhoppningsvis består av bilder på mig med medalj runt halsen.
Avslutningsvis vill jag dela med mig en bild på en text som betyder mycket för mig, en text som säger allt!
På Lördag runt 19.00 kommer jag äntligen få höra orden
YOU ARE AN IRONMAN!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar