Inte för att jag håller räkningen....

Men igår var det 200 dagar kvar till IronMan Kalmar!!! :)

Så hur ligger man till då med Projekt Ironman?
Viktmässigt ligger jag ca 4-5kg över vad jag trodde jag skulle ligga på så här i månadsbrytet mellan Januari och Februari. Orsaken till det är mest den uteblivna snön som gjort det svårt att få in några långpass i träningen. Långpassen görs i lite lägre puls där målsättningen är en jämn fart och en jämn puls. Det är optimalt för förbränningen, fettet börjar förbrännas efter 45min sägs det så en löptur på 2 timmar är bra om man vill bli lättare. Ingenting jag oroar mig jättemycket över, särskilt inte nu när snön äntligen kommit. Men ändå något jag uppmärksammar och ska försöka på ett hälsosamt och långsiktigt sätt försöka åtgärda. Hellre ner 5 hekto i veckan än stressa fram och tappa 1-2 kg i veckan. Det senare alternativet har gjorts under en tidigare del av min resa mot Ironman men träningskalendern visar väldigt tydligt resultatet av att "svälta sig" samtidigt som man tränar. 3 veckors träning, en vecka sjuk, 3 veckor träning, 1 sjuk osv osv. Inte riktigt något som kommer vara ett vinnande koncept i år. Nu är det kontinuitet som gäller, lyssna på kroppen, strunta i onyttigheterna (som slarvats med periodvis även i år)  Med 200 dagar kvar till start så tar vi nu nästa kliv i träningen, ökar mängden ytterligare ett steg för att vänja kroppen för vad komma skall!

Idag ligger jag på 30 effektiva träningstimmar i månaden, helt ok med tanke på var man kommer ifrån. Med "effektiva" så menar jag i rörelse, inte hur länge man var på gymmet......att sitta på en bänk och diskutera personbästan med en Redbull i handen räknas inte som effektiv träningstid, det kallar jag tid borta från familjen. Jag måste jobba upp mig till målet som är ett snitt runt 12-15 timmar i veckan. Det går inte bara att börja där och sen hoppas att det löser sig, som med allt annat måste man jobba sig dit annars går kroppen sönder och en skadad kropp genererar inga träningstimmar.

Clas Björling som jag skriver lite om nedanför säger "kör hårt, kör smart" och han har en poäng....



En viktig del för mig som inte har en coach i satsningen är att ta hjälp av människor med mer erfarenhet än mig och som är duktiga på det dom gör. Rådgivare och förståsigpåare finns det mängder av så det gäller att sålla lite mellan vilka man väljer att faktiskt lyssna på.

Emma Johansson är en arbetskamrat som bjudit med mig på Orienteringsträningen på Tisdagarna i Bergebo, Hon är ett väldigt bra exempel. Emma kom för några veckor sedan hem från Australien där hon sprungit 2 världscuptävlingar och kommit 3:a och 5:a. (1:a båda tävlingarna kom världsmästarinnan Tove Alexandersson) För en amatör som mig själv så är det kanon att ha någon man kan bolla ideèr med som vet precis vad som krävs! Emma tipsade mig om att tänka ut en träningsplan som börjar med själva tävlingen Ironman och sedan backa. Tänka var man ska stå veckan före, 2 veckor före, 3 veckor före osv. Det är ett bra tips som ökar förståelsen för att man måste planera sitt år noga för att vara starkast när det gäller, och samtidigt frisk och hel samtidigt!


En annan kompis jag ringer ibland för att rådfråga med är Clas Björling.
Clas hade svenska rekordet på Ironmandistansen i 6 år, han har fortfarande rekordet på löpsträckan på Ironmandistansen för en Svensk triathlet. Han har sprungit den avslutande Marathon löpningen som avslutar Ironmantävlingen på smått fantastiska 2.41!! Bryt ner det i kilometertid så springer Clas maran i en Ironman i högre fart......än segertiden på många älvrundor (4,6km) är, då man får en känsla av farten menar jag......

Clas är precis som jag född och uppvuxen i Mockfjärd, jag minns att man tyckte han förlorat förståndet när han berättade vad han gjorde och hade någon sagt till mig då att jag 15 år senare själv skulle vara anmäld för att försöka genomföra samma sak så hade jag inte riktigt trott på den personen. Nu går det inte att jämföra det jag ska göra med det Clas gjort, skillnaden på sättet det kommer genomföras är självklart enorm. Men jag kommer simma lika långt, cykla lika långt och springa lika långt....jag kommer bara att göra det under lite längre tid :)

Det både Emma och Clas har gemensamt är att dom valt att satsa allt på idrotter som inte kommer göra någon av dom till miljonärer, pengar har inte haft någonting med drivkraften eller målet att göra på deras väg mot världstoppen. Man får ha vilka åsikter man vill om Triathlon, orientering, landsvägscykling osv. men träna hårt det kan dom, bita ihop det kan dom och enligt mig så gör dom det för den absolut bästa av anledningar.......självkänslan! 

Belöningen ger dom sig själva efter ett stenhårt pass i skogen eller på vägarna i form av just självkännedomen att du gjort rätt. Du behöver inte höra från någon annan att du varit duktig när du själv sitter på facit. Du vet när du bara gett 99% och då spelar det ingen roll att någon annan tycker du varit duktig, och du vet när du gett 100% och då är det ännu mer ointressant vad någon annan tycker. 

Jag har oerhörd respekt för det synsättet och om man kan ta med sig det inställningen i övriga livet, arbetsliv och familjeliv så tror jag man skulle må bättre och bli framgångsrik i vad man än tar sig för.

Fokus för mig är fortsatt skidåkning, jag gjorde faktiskt klart med startplatsen till årets Vasalopp igår så nu finns ingen återvändo :) Jag står just nu i startled 5 och det är väl ungefär där jag hör hemma. Planen är att åka ytterligare ett seedningslopp på Lördag, med optimala förutsättningar så kanske jag kan kriga mig fram till startled 4, men det är ungefär den klass jag håller skulle jag gissa. Jag är i skrivande stund hemma med 2 febriga barn så vi sätter inga löften angående Lördagens deltagande. Är jag frisk så åker jag, jag nöjer mig med att lova så mycket :)  (sena kvällspass som nedan bild visar är fortfarande melodin)

Trots bristande skidkunskaper så har jag höga målsättningar för Vasaloppet, målet är att åka under 6 timmar. Jag vet att jag kan klara det då Vasaloppet handlar om att kriga, lura huvudet att övertyga kroppen att fortsätta hamra ner stavarna i snön. Krigandet är något man kan träna på, man kan absolut bli bättre och utveckla sin "bita ihop" sida. Ett enkelt sätt är att ´köra tävlingar av alla former. Där hittar man dom sista 15% som man inte trodde sig ha. Jäklar vad jag längtar till Vasaloppet och smärtan en långdistanstävling har med sig :)

Jag hade turen att vinna en månads träning på ett gym i centrum i början av Januari, perfekt sätt att komma åt cyklingen! Jag har försökt köra några pass i veckan där jag börjar med ett spinningpass på 45min och sen springer ca 30-40min på bandet efter. Ett så kallat "brickpass" där benen får känna på övergången mellan cykel och löpning. Jag blåser på så hårt jag kan på spinningen och sen försöker jag hålla en jämn fart på löpningen efter, en jämn fart i det tempo jag hoppas kunna hålla på Maran i Augusti vilket är 5min per kilometer. Varje mil tar 50minuter och maran skulle då ta ungefär 3.30, efter 3900meter simning i havet och 18 mils cykling alltså. Ett väldigt tufft mål för mig men om jag följer planen och håller mig hel och skadefri så är det inte omöjligt, jag uppskattar det till 25% möjlighet att klara det.......viktigt är att jag faktiskt ser det som 25% chans att med rätt förberedelser fixa det, att det är 75% chans att misslyckas tänker jag inte ett dugg på. Vi får se, det är en bit kvar 😄

Fram tills dess, så får man helt enkelt försöka hitta träning i vardagen, spark t ex som är ett utdöende transportsätt pga sina väderleksbegränsningar (kläderna känns igen från en skyltdocka i tidigare inlägg, jag vann förhandlingen med frun) :-)

Årets första tävlingsrapport

Samarbetet med Intersport möjliggjorde mitt deltagande i Intersportloppet Lördagen den 17:e Januari, tack för det Ola och gänget i Borlänge!!



Förberedelserna var inte dom bästa, dagen innan fick jag frågan och hade 1 timme på mig att bestämma mitt vara eller icke vara i startfållan.

Som jag skrev tidigare så hade förberedelserna mer att önska, totalt 5 mil på snö innan ett lopp som var 44 km långt är inte optimalt, men däremot en chans till ett riktigt bra träningspass inför Vasaloppet och ett perfekt sätt att dubbla milkontot!


Klockan ringde 05.45 och frukost i form av Havregrynsgröt med blåbär och kanel samt lite cashewnötter, till det två äggmackor. Frukosten ser nästan exakt lika ut för mig alla dagar i veckan. Det har funkat bra med ork och energi tycker jag och då är det dumt att ändra.
Faktiskt så har jag en liten extern "sponsor" i form av Inger Höglund som driver Skoforum i Kvarnsveden, hon sköter hemleveransen av färsk nakenhavre (ja det heter tydligen så) till mig. Ett obehandlat sädesslag som jag gör gröt på, kanongott och ska vara bra för kroppen enligt Inger, jag får lita på det :)

På plats i Mora vid 08.00 tiden och in med skidor och ombyte i en buss för att skjutsas till start i Oxberg

Självinsikten gjorde att jag valde motionsklass istället för tävlande, ett felaktigt beslut visade det sig. Jag är helt ok bra tränad och trots att tekniken inte sitter där skidåkningsmässigt så gör orken det. Mycket frustrerande första 10km där man trots bra skidor fick sicksacka för att ta sig fram i fältet. Det gör oerhört stor skillnad beroende på vilken rygg man kan hålla på ett skidlopp. Det optimala för en motionär som mig är att ta rygg på någon som är lite snabbare, man lägger sig nära bakom dennes skidor och kan åka med i draget. Det är väldigt stor skillnad mot att åka själv eller vara den som drar.

Efter 5km så rasar dessutom 3 personer framför mig i en nerförsbacke och jag brakar in i klungan med full kraft. Adrenalinet som nummerlappen ger gör att man inte märker förrän man kommer hem och ligger i badkaret att man faktiskt smällt i knät ganska ordentligt. Som tur var klarar sig både skidor och stavar och jag försöker jaga ikapp och förbi den grupp jag bara 10min tidigare gjorde en kraftsamling för att ta mig förbi i en uppförsbacke. Skidorna var bra hela loppet så när på en mil mellan kilometrar 25-35 då snön packade sig som en skogaholmslimpa under fästzonen. Det frös på därefter och jag kunde åka obehindrat in i mål.

Sista milen mot Mora är speciell. Jag har åkt 2 Öppet Spår tidigare och upplevt det på samma vis båda dom gångerna, man hittar en kraft som man inte trodde fanns. Detta innebär självklart att man fegat lite första 34km, sparat sig i oro att gå in i väggen. Men trots detta så är känslan grym! Man hugger stavarna i snön likt en gruvarbetare från Kiruna, ljud kommer ur munnen som skulle kunna användas till vuxenfilmer från Tysklands vuxenfilmsglansdagar (70:talet??) Man är som en vansinnig Wassberg som bara misshandlar stavspetsar och försöker mörda snön bredvid spåren. På slutrakan mot mål så spelar det ingen roll att man har 200 personer före sig i mål, det är dom två man ser ryggarna man ska slå.....känslan efter loppet på 44km kommer dom sista 200 metrarna att avgöra.....segerkänsla :-)

44km tävling är bättre än 100km träning, tveklöst! Jag är grymt glad att jag åkte loppet och jag är tacksam för att Intersport tror på mig och hjälper en glad amatör som jag klara min livs utmaning. Jag åker skidlopp så som Vasaloppet med en plan, för att bli en starkare cyklist och löpare till våren. Förra året åkte jag mycket skidor och jag hade en otrolig utveckling i min löpning tack vare detta. Jag sänkte mig på Halvmaran med 12 minuter och milen med 6minuter. Jag spar också muskler som kommer ligga på gränsen till bristningar och överträning samtidigt som jag låter hjärta/lungor jobba precis lika hårt om inte hårdare än när jag springer, i alla fall hårdare under längre tid. Skidor är ett grymt bra sätt att utveckla sig som löpare och cyklist....PUNKT!

Nästa vecka går Bergebo Ski Marathon, ett lika långt lopp som InterSportloppet men med en helt annan banprofil. Jag körde det förra året, 5 varv upp och ner på en kuperad slinga. Sista 2 varven kan jag ärligt säga att jag åkte med gråten i halsen. Jag har aldrig känt mig så totalt nerslagen och slut. Jag blev helt knäckt av den banan.

Vasaloppet är en utmaning men det handlar mest om att staka, orka hugga ner stavarna kilometer efter kilometer. Bergebo Ski Marathon är något annat, där måste man kunna åka skidor om man ska åka fort, åka uppför och nerför i snabb fart och med bra teknik. Jag är tyvärr ingen bra skidåkare och kommer därför garanterat må lika dåligt i år som förra året.

Det roliga i detta är att jag längtar, jag längtar efter känslan då man åkt halva sträckan få så där ont att man börjar fundera på vad man ska fejka för skador så man kan åka hem. När man kommer till det läget att tävlingen helt plötsligt står mellan 2 saker, min kropp och mitt huvud! För att vinna den kampen är större än någon seger jag vunnit genom lagidrott eller personbästan i gymmet. När man i 2 timmar krigar mot sig själv och vinner....DET ÄR SEGER!!

Tävlingspremiär 2015

Sitter i skrivande stund och väntar på besked från Mora om jag fått en startplats till Intersport loppet, ett skidlopp på 44km som startar i Oxberg och slutar i Mora, andra halvan av Vasaloppet.

Generellt är jag emot att ställa mig vid en startlinje oförberedd, för att kalla mig för något annat än oförberedd vore en stor lögn. Faktum är att själva distansen på loppet motsvarar i stort sett antal träningsmil jag fått på snö, den biten känns inte alls bra.

Jag har dock en plan med detta agerande. Jag vill åka Vasaloppet, det riktiga Vasaloppet så förberedd jag kan vara och förhoppningsvis ha chansen att åka under 6 timmar.
För att klara detta behöver jag över 50mil, troligtvis över 75mil.
Bristen på snö har försvårat dessa möjligheter så nu måste jag tänka om.

Som det ser ut så kommer 50 mil vara möjligt, och då gäller det att dom 50 milen är så pass kvalitativa så dom motsvarar 75 "vanliga" träningsmil. Tävling=kvalitet :-)
Jag täcker skott kan man säga, tar en smäll för "The greater Cause" som man så internationellt och fint kan kalla det. Det kommer göra ont, fy tusan vad ont det kommer göra!

Ovan bild är från ett av veckans skidpass, klockan 21.00 i Bergebo efter man gjort klart med barnens aktiviteter och lagt båda för natten så drar man ut och får sina välbehövliga kilometer och mil.
Det är ett pussel med allt, men det fungerar och det går inte ut över familjens aktiviteter vilket är viktigast. Framförallt är det fortfarande grymt roligt att träna när man har närliggande mål i sikte.

Bergebo runt 22.00 en Onsdagskväll, endast jag och tomten är vaken vilket passar mig perfekt.
I slutändan kommer mina resultat vara en spegel av vad jag gjort på vägen mot slutmålet, och när jag är ensam på stadion så vet jag att jag gör rätt, för det krävs mer än vanlig träning och bekväma träningstider för att bli redo. Dessa pass kommer jag att plocka fram när jag står framför mitt mål, inte dom med solsken och medvind :)

Runners High och andra viktigheter :)

"Runners high" är ett ganska välanvänt begrepp i löparforum. Det är en beskrivning av en känsla eller ett tillstånd du hamnar i efter en stunds löpning, för mig personligen så sker det 12-13km in på rundan. Helt plötsligt kollar man ner på klockan och undrar vad som hände med kilometrarna mellan 9km och 13 km?? 4 kilometrar har passerat utan att du egentligen märkt det. Kroppen känns helt plötsligt väldigt lätt och benen pigga, andningen går i perfekt takt med varje löpsteg. Du känner dig mer eller mindre oövervinnlig! I det ögonblicket känns det som du kan springa i den takt du håller hela dagen, känslan är unik och ingenting jag någonsin upplevt i andra idrottssammanhang.
Det är en berusande känsla, jag spricker ofta upp i ett leende när detta sker.

(Ovan från Sthlm HalvMara 2014 som jag sprang på personbästa 1.35.07)



Alla kan komma dit, det gäller bara att stegvis träna upp konditionen så man klarar av att springa i över en timme, farten och distansen är ointressant. I mitt fall sker bara detta när jag är själv och detta är en stor anledning till att jag helst springer själv.
Asfaltslöpningen är monoton och är mycket en kamp mot det mentala, hjärnan ifrågasätter titt som tätt vad du håller på med....vad kan det här vara bra för.....geeee dig nu!
Terränglöpning är mycker mer en kamp mot muskler och kondition, man ligger på högre snittpuls pga den kuperade terrängen och det handlar mycket om att träna upp styrkan i benen.
Ofta är terränglöpare duktiga asfaltslöpare men inte lika självklart att det är vice versa. 

(Ovan är från Lidingöloppet 2013 ca 20km in i loppet och 10km kvar)



Första gången jag upplevde "runners high" var första gången jag sprang en halvMara distans (21km)
Jag hade tidigare den sommaren 2012 sprungit milen 4-5 gånger och kände mig trygg på den distansen. Mitt mål var inte att springa 21km, mitt mål var bara att springa lite längre än 10km. Efter 12-13km hände det, jag hamnade i den trans man idag jagar varje träningspass. Jag bara fortsatte springa, passerade avfarten som vek av hem till huset och bara fortsatte springa, nästa planlöst.   Känslan från det passet kan jag plocka fram nu när jag skriver detta och jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det.


När jag kom hem till dörren så hade jag fullt upp att hålla tårarna borta, det var så många känslor som kom upp där och då. Jag har vid 30 års ålder klarat något jag aldrig tidigare gjort, eller ens trott jag skulle klara. Där och då blev jag löpare, inte en jämförelsevis duktig löpare men löpare var jag!
Sen dess har jag succesivt ökat mina mål och utmaningar för att idag stå här med 8 månader kvar till min första IronMan!!!


All träning är bra träning och därför är det nu dags och pallra sig ner till InterSport för att för rådfråga med Tobbe om vad man ska ha under skidorna på eftermiddagen, jag åkte igår på universalklister och blå v40 och spåren i Bergebo var fantastiska!!

Idag snöar det och då får man troligtvis tänka om, jag är för dålig på den biten så jag vänder mig till dom som kan och i gengäld så ökar mina chanser avsevärt att få en trevlig eftermiddag/kväll i spåret :)

I övrigt så pågår förhandlingar hemma. Vi bokat stuga i Hundfjället och jag försöker argumentera för att jag förtjänar ett nytt utförsställ, man måste ju kompensera dålig stil och teknik med snygga kläder tänker jag.....:-)

Julledigheten i bilder

                                     Det har spolats upp en uterink på baksidan,
                                                  som överlevde 3 dagar......

                                 Nackdelarna med att ha kallgarage har upptäckts.......

Och blivit motbevisat under en och samma kväll :)

Avancerad bioutrustning har installerats framför cykeln för att på så vis dölja borrhålet jag nu kan varje kontur och flisa av

                            Rullskidetrugorna har bytts ut och VM backar har provats

                            För att genast skylla på materialet och återgå till vallaboden för
                                                                     finjustering

                             Trots temperaturen i garaget så har löpbandet använts mer än förväntat (även om siffrorna råkar vis noll just vid fotoögonblicket)

 Men höjdpunkten måste ändå varit eftermiddagen med sonen på Runn.
 En spegelblank is tillsammans med den viktigaste killen i hela min värld.
 Den stunden, det ögonblicket var perfekt och allt jag drömt om hur föräldraskap skulle vara innan  jag blev pappa.