Runners High och andra viktigheter :)

"Runners high" är ett ganska välanvänt begrepp i löparforum. Det är en beskrivning av en känsla eller ett tillstånd du hamnar i efter en stunds löpning, för mig personligen så sker det 12-13km in på rundan. Helt plötsligt kollar man ner på klockan och undrar vad som hände med kilometrarna mellan 9km och 13 km?? 4 kilometrar har passerat utan att du egentligen märkt det. Kroppen känns helt plötsligt väldigt lätt och benen pigga, andningen går i perfekt takt med varje löpsteg. Du känner dig mer eller mindre oövervinnlig! I det ögonblicket känns det som du kan springa i den takt du håller hela dagen, känslan är unik och ingenting jag någonsin upplevt i andra idrottssammanhang.
Det är en berusande känsla, jag spricker ofta upp i ett leende när detta sker.

(Ovan från Sthlm HalvMara 2014 som jag sprang på personbästa 1.35.07)



Alla kan komma dit, det gäller bara att stegvis träna upp konditionen så man klarar av att springa i över en timme, farten och distansen är ointressant. I mitt fall sker bara detta när jag är själv och detta är en stor anledning till att jag helst springer själv.
Asfaltslöpningen är monoton och är mycket en kamp mot det mentala, hjärnan ifrågasätter titt som tätt vad du håller på med....vad kan det här vara bra för.....geeee dig nu!
Terränglöpning är mycker mer en kamp mot muskler och kondition, man ligger på högre snittpuls pga den kuperade terrängen och det handlar mycket om att träna upp styrkan i benen.
Ofta är terränglöpare duktiga asfaltslöpare men inte lika självklart att det är vice versa. 

(Ovan är från Lidingöloppet 2013 ca 20km in i loppet och 10km kvar)



Första gången jag upplevde "runners high" var första gången jag sprang en halvMara distans (21km)
Jag hade tidigare den sommaren 2012 sprungit milen 4-5 gånger och kände mig trygg på den distansen. Mitt mål var inte att springa 21km, mitt mål var bara att springa lite längre än 10km. Efter 12-13km hände det, jag hamnade i den trans man idag jagar varje träningspass. Jag bara fortsatte springa, passerade avfarten som vek av hem till huset och bara fortsatte springa, nästa planlöst.   Känslan från det passet kan jag plocka fram nu när jag skriver detta och jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det.


När jag kom hem till dörren så hade jag fullt upp att hålla tårarna borta, det var så många känslor som kom upp där och då. Jag har vid 30 års ålder klarat något jag aldrig tidigare gjort, eller ens trott jag skulle klara. Där och då blev jag löpare, inte en jämförelsevis duktig löpare men löpare var jag!
Sen dess har jag succesivt ökat mina mål och utmaningar för att idag stå här med 8 månader kvar till min första IronMan!!!


All träning är bra träning och därför är det nu dags och pallra sig ner till InterSport för att för rådfråga med Tobbe om vad man ska ha under skidorna på eftermiddagen, jag åkte igår på universalklister och blå v40 och spåren i Bergebo var fantastiska!!

Idag snöar det och då får man troligtvis tänka om, jag är för dålig på den biten så jag vänder mig till dom som kan och i gengäld så ökar mina chanser avsevärt att få en trevlig eftermiddag/kväll i spåret :)

I övrigt så pågår förhandlingar hemma. Vi bokat stuga i Hundfjället och jag försöker argumentera för att jag förtjänar ett nytt utförsställ, man måste ju kompensera dålig stil och teknik med snygga kläder tänker jag.....:-)