Förberedelserna var inte dom bästa, dagen innan fick jag frågan och hade 1 timme på mig att bestämma mitt vara eller icke vara i startfållan.
Som jag skrev tidigare så hade förberedelserna mer att önska, totalt 5 mil på snö innan ett lopp som var 44 km långt är inte optimalt, men däremot en chans till ett riktigt bra träningspass inför Vasaloppet och ett perfekt sätt att dubbla milkontot!
Klockan ringde 05.45 och frukost i form av Havregrynsgröt med blåbär och kanel samt lite cashewnötter, till det två äggmackor. Frukosten ser nästan exakt lika ut för mig alla dagar i veckan. Det har funkat bra med ork och energi tycker jag och då är det dumt att ändra.
Faktiskt så har jag en liten extern "sponsor" i form av Inger Höglund som driver Skoforum i Kvarnsveden, hon sköter hemleveransen av färsk nakenhavre (ja det heter tydligen så) till mig. Ett obehandlat sädesslag som jag gör gröt på, kanongott och ska vara bra för kroppen enligt Inger, jag får lita på det :)
På plats i Mora vid 08.00 tiden och in med skidor och ombyte i en buss för att skjutsas till start i Oxberg
Självinsikten gjorde att jag valde motionsklass istället för tävlande, ett felaktigt beslut visade det sig. Jag är helt ok bra tränad och trots att tekniken inte sitter där skidåkningsmässigt så gör orken det. Mycket frustrerande första 10km där man trots bra skidor fick sicksacka för att ta sig fram i fältet. Det gör oerhört stor skillnad beroende på vilken rygg man kan hålla på ett skidlopp. Det optimala för en motionär som mig är att ta rygg på någon som är lite snabbare, man lägger sig nära bakom dennes skidor och kan åka med i draget. Det är väldigt stor skillnad mot att åka själv eller vara den som drar.
Efter 5km så rasar dessutom 3 personer framför mig i en nerförsbacke och jag brakar in i klungan med full kraft. Adrenalinet som nummerlappen ger gör att man inte märker förrän man kommer hem och ligger i badkaret att man faktiskt smällt i knät ganska ordentligt. Som tur var klarar sig både skidor och stavar och jag försöker jaga ikapp och förbi den grupp jag bara 10min tidigare gjorde en kraftsamling för att ta mig förbi i en uppförsbacke. Skidorna var bra hela loppet så när på en mil mellan kilometrar 25-35 då snön packade sig som en skogaholmslimpa under fästzonen. Det frös på därefter och jag kunde åka obehindrat in i mål.
Sista milen mot Mora är speciell. Jag har åkt 2 Öppet Spår tidigare och upplevt det på samma vis båda dom gångerna, man hittar en kraft som man inte trodde fanns. Detta innebär självklart att man fegat lite första 34km, sparat sig i oro att gå in i väggen. Men trots detta så är känslan grym! Man hugger stavarna i snön likt en gruvarbetare från Kiruna, ljud kommer ur munnen som skulle kunna användas till vuxenfilmer från Tysklands vuxenfilmsglansdagar (70:talet??) Man är som en vansinnig Wassberg som bara misshandlar stavspetsar och försöker mörda snön bredvid spåren. På slutrakan mot mål så spelar det ingen roll att man har 200 personer före sig i mål, det är dom två man ser ryggarna man ska slå.....känslan efter loppet på 44km kommer dom sista 200 metrarna att avgöra.....segerkänsla :-)
44km tävling är bättre än 100km träning, tveklöst! Jag är grymt glad att jag åkte loppet och jag är tacksam för att Intersport tror på mig och hjälper en glad amatör som jag klara min livs utmaning. Jag åker skidlopp så som Vasaloppet med en plan, för att bli en starkare cyklist och löpare till våren. Förra året åkte jag mycket skidor och jag hade en otrolig utveckling i min löpning tack vare detta. Jag sänkte mig på Halvmaran med 12 minuter och milen med 6minuter. Jag spar också muskler som kommer ligga på gränsen till bristningar och överträning samtidigt som jag låter hjärta/lungor jobba precis lika hårt om inte hårdare än när jag springer, i alla fall hårdare under längre tid. Skidor är ett grymt bra sätt att utveckla sig som löpare och cyklist....PUNKT!
Nästa vecka går Bergebo Ski Marathon, ett lika långt lopp som InterSportloppet men med en helt annan banprofil. Jag körde det förra året, 5 varv upp och ner på en kuperad slinga. Sista 2 varven kan jag ärligt säga att jag åkte med gråten i halsen. Jag har aldrig känt mig så totalt nerslagen och slut. Jag blev helt knäckt av den banan.
Vasaloppet är en utmaning men det handlar mest om att staka, orka hugga ner stavarna kilometer efter kilometer. Bergebo Ski Marathon är något annat, där måste man kunna åka skidor om man ska åka fort, åka uppför och nerför i snabb fart och med bra teknik. Jag är tyvärr ingen bra skidåkare och kommer därför garanterat må lika dåligt i år som förra året.
Det roliga i detta är att jag längtar, jag längtar efter känslan då man åkt halva sträckan få så där ont att man börjar fundera på vad man ska fejka för skador så man kan åka hem. När man kommer till det läget att tävlingen helt plötsligt står mellan 2 saker, min kropp och mitt huvud! För att vinna den kampen är större än någon seger jag vunnit genom lagidrott eller personbästan i gymmet. När man i 2 timmar krigar mot sig själv och vinner....DET ÄR SEGER!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar