Ingen som motionerar har väl missat alla debatter som förs i diverse medier ang. folk som tränar och rör på sig?
Ibland känns det som vi så desperat letar efter saker att debattera om att vi nästan hittar på ämnen?
Självklart så är det inte bra när en person med gipsad fot står i hallen och hoppar på ett ben för att bränna kalorier för att sen gå och lägga sig med ångest kväll efter kväll, men frågan som inte ställs i debatterna är väl ändå om det är träningen som är problemet för personen i fråga eller om problemet faktiskt sitter mellan öronen?
Att söka ett hälsosammare liv är inte är frågan det förstår jag , utan debatten förs dom som tränar som elitidrottarna fast dom jobbar på fabriken och har familjer, går upp i ottan för att hinna springa och gör något annat senare för att hinna med.......lite av den sits jag kanske för stunden befinner mig i.
Jag har två fina barn som är aktiva och idrottar och går i skola, jag har en fantastisk fru som även hon tycker om att träna och har egna fritidsintressen och sen har vi mig, en 34 åring med något som utifrån oftast betraktas och diagnostiseras som en medelålderskris.
Mina åsikter om dessa är baserade på mina egna erfarenheter och upplevelser, hur min fru ser på mig och vår relation och relationen till mina barn och deras aktiviteter.
Sedan jag 2012 första gången pratade med Veronica om mina planer och min dröm att sommaren 2015 vara i sån fysisk form att jag kunde genomföra en fulldistans IronMan har jag stegvis förändrat mitt liv, gjort en resa där mina värderingar, åsikter och självklart fysik förändrats på vägen.
Idag är konditionsidrottandet en del av mitt liv, helt utan ångestrelaterad press vill jag poängtera.
Förutom att springa själv så tar jag ibland med mig min son ut och springer, när han själv vill och vill såklart. Att röra på sig har blivit en naturlig del i hela min familjs liv, min son tycker det är självklart att pappa sticker ut på en löptur när mamma lägger honom och känner inte till något annat. Han kommer iallafall inte ihåg något annat då han är 8 år och detta pågått sista 4 år, självklart inte i denna mängd men ändå kontinuerligt.
För min son så är det självklart att man ska röra på sig för att må bättre, träning och rörelse är kopplat till något positivt. Jag har tagit med hela familjen till Mellsta när jag skulle springa backintervaller. Juni kollade mest på myror men hon var ändå med :)
Min 8 årige son Malte sprang 6st backintervaller uppför backen på 5km spåret i Mellsta, och sprang hela vägen. Den backen är lång och brant och det alla som springer uppför den lär sig är att det går att fortsätta fast det är jobbigt, man klarar mer än man tror. Två av dom viktigaste livsläxorna man kan ge sitt barn anser jag, och man vill ju sina barn sitt absolut bästa.
Som förälder har man ett ansvar att förbereda sina barn för den stora världen som väntar, och sanningen är att det inte alltid blåser medvind och solen skiner, ibland är det jobbigt och man måste knyta näven i fickan....
Malte är fortfarande så stolt över sin prestation då han var trött men kämpade på ändå. Numer törs jag inte säga att jag ska dit för då står han ombytt i hallen när jag ska åka och jag kan glömma uppvärmningen runt Bergfors före intervallerna (för där hänger han inte med än) :)
Vad jag lärt mig i 30:års åldern är att trots att det är motigt så klarar man mer än man tror, att ibland blåser det motvind men då får man vinden i ryggen när man springer hem. Och att aldrig aldrig ge upp. Denna kunskap gick jag i mina första 30 år i livet utan att känna till, iallafall inte i den utsträckning som jag vet nu.
Jag har med den kunskapen blivit en gladare människa, piggare och mer aktiv pappa
För mig är det självklart att ge mina barn den kunskapen, för mina barn är det viktigaste som finns.
Att dom är glada och nöjda, trivs med sig själva är friska och mår bra är det enda som i slutändan betyder något. Sen måste det vara på barnens villkor, för barn ska vara barn. Man kan t ex undvika att kalla det träning, man kan tävla till postlådan från skolan, brottas på gräsmattan. Se vem som hoppar längst eller ibland ta med dom till Mellsta för att titta när pappa springer backintervaller :)
För att summera min åsikt ang. träningsdebatten så är den följande, lägg tiden pengarna och energin på att folk ska bli friska från beroenden som är destruktiva, oavsett vad dom är. Och sluta lyft träning som en hälsofara........Hjärtat är kroppens viktigaste muskel, träna den så den blir stark :)
Ibland känns det som vi så desperat letar efter saker att debattera om att vi nästan hittar på ämnen?
Självklart så är det inte bra när en person med gipsad fot står i hallen och hoppar på ett ben för att bränna kalorier för att sen gå och lägga sig med ångest kväll efter kväll, men frågan som inte ställs i debatterna är väl ändå om det är träningen som är problemet för personen i fråga eller om problemet faktiskt sitter mellan öronen?
Att söka ett hälsosammare liv är inte är frågan det förstår jag , utan debatten förs dom som tränar som elitidrottarna fast dom jobbar på fabriken och har familjer, går upp i ottan för att hinna springa och gör något annat senare för att hinna med.......lite av den sits jag kanske för stunden befinner mig i.
Jag har två fina barn som är aktiva och idrottar och går i skola, jag har en fantastisk fru som även hon tycker om att träna och har egna fritidsintressen och sen har vi mig, en 34 åring med något som utifrån oftast betraktas och diagnostiseras som en medelålderskris.
Mina åsikter om dessa är baserade på mina egna erfarenheter och upplevelser, hur min fru ser på mig och vår relation och relationen till mina barn och deras aktiviteter.
Sedan jag 2012 första gången pratade med Veronica om mina planer och min dröm att sommaren 2015 vara i sån fysisk form att jag kunde genomföra en fulldistans IronMan har jag stegvis förändrat mitt liv, gjort en resa där mina värderingar, åsikter och självklart fysik förändrats på vägen.
Idag är konditionsidrottandet en del av mitt liv, helt utan ångestrelaterad press vill jag poängtera.
Förutom att springa själv så tar jag ibland med mig min son ut och springer, när han själv vill och vill såklart. Att röra på sig har blivit en naturlig del i hela min familjs liv, min son tycker det är självklart att pappa sticker ut på en löptur när mamma lägger honom och känner inte till något annat. Han kommer iallafall inte ihåg något annat då han är 8 år och detta pågått sista 4 år, självklart inte i denna mängd men ändå kontinuerligt.
För min son så är det självklart att man ska röra på sig för att må bättre, träning och rörelse är kopplat till något positivt. Jag har tagit med hela familjen till Mellsta när jag skulle springa backintervaller. Juni kollade mest på myror men hon var ändå med :)
Min 8 årige son Malte sprang 6st backintervaller uppför backen på 5km spåret i Mellsta, och sprang hela vägen. Den backen är lång och brant och det alla som springer uppför den lär sig är att det går att fortsätta fast det är jobbigt, man klarar mer än man tror. Två av dom viktigaste livsläxorna man kan ge sitt barn anser jag, och man vill ju sina barn sitt absolut bästa.
Som förälder har man ett ansvar att förbereda sina barn för den stora världen som väntar, och sanningen är att det inte alltid blåser medvind och solen skiner, ibland är det jobbigt och man måste knyta näven i fickan....
Malte är fortfarande så stolt över sin prestation då han var trött men kämpade på ändå. Numer törs jag inte säga att jag ska dit för då står han ombytt i hallen när jag ska åka och jag kan glömma uppvärmningen runt Bergfors före intervallerna (för där hänger han inte med än) :)
Vad jag lärt mig i 30:års åldern är att trots att det är motigt så klarar man mer än man tror, att ibland blåser det motvind men då får man vinden i ryggen när man springer hem. Och att aldrig aldrig ge upp. Denna kunskap gick jag i mina första 30 år i livet utan att känna till, iallafall inte i den utsträckning som jag vet nu.
Jag har med den kunskapen blivit en gladare människa, piggare och mer aktiv pappa
För mig är det självklart att ge mina barn den kunskapen, för mina barn är det viktigaste som finns.
Att dom är glada och nöjda, trivs med sig själva är friska och mår bra är det enda som i slutändan betyder något. Sen måste det vara på barnens villkor, för barn ska vara barn. Man kan t ex undvika att kalla det träning, man kan tävla till postlådan från skolan, brottas på gräsmattan. Se vem som hoppar längst eller ibland ta med dom till Mellsta för att titta när pappa springer backintervaller :)
För att summera min åsikt ang. träningsdebatten så är den följande, lägg tiden pengarna och energin på att folk ska bli friska från beroenden som är destruktiva, oavsett vad dom är. Och sluta lyft träning som en hälsofara........Hjärtat är kroppens viktigaste muskel, träna den så den blir stark :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar