För träningen går absolut inte bara bra och lätt, det är mer som 2 steg fram och 1 tillbaka hela tiden. Förra veckan var en sån där vecka som man kan kalla för "ett steg tillbaka" antar jag. Jag stack ut med en kompis som är duktig löpare för att avverka 30km löpning med en avslutande kuperad del i Bergebo. Känslan redan från start var lite fel, men det är inte ovanligt. Oftast släpper det efter några km och faktiskt så har mina bästa träningspass/långpass gjorts med en dålig känsla från start. Därför ignorerade jag kroppens signaler och begav mig ut.
Det kändes som jag sprang i 4.30 tempo fast jag höll 5.30 tempo. Ingen spänst eller tryck i benen och tung kropp. Efter 25-26 km fick jag lov att avbryta och ringa efter hämtning för jag inte kunde ta mig ett steg till.
Inte så konstigt att bli trött efter 26km kan man tycka, men när man tränat för att kunna springa 42km...efter 18mil cykling och 3,9km simning så blir man orolig när kroppen stänger ner efter 26km löpning endast :-/ Inte direkt det kvitto man vill ha med 4 veckor kvar till start.
Självförtroendet fick sig en ordentlig törn och jag vilade 3 dagar innan jag vågade ge mig ut igen.
Eländet var tyvärr inte slut där....
Söndagen skulle handla om cykling och premiärkrasher!
Jag har haft turen att kunna sällskapa och träna en del pass med Tony Björling som är erfaren triathlet på distanser upp till Halv IronMan distans, han är framförallt duktig på kortdistans och sprint. (Tony är bror till tidigare Svenska rekordhållaren Clas) Tony och jag är ganska likvärdiga cyklister men med olika styrkor. Min styrka är i den kuperade cyklingen, gärna uppförsbackar där benstyrkan man har med sig från tidigare idrottande kommer till nytta. Tony är däremot ruggigt snabb på flacken och kan ligga på hög kadens länge.
Söndagens runda var dock väldigt kuperad. Upp till Idkeberget, vidare mot Grangärdet och Nyhammar, in till Björbo och sen hem mot Borlänge igen. 14mil tufft kuperad cykling. Vid DalaFloda gick Tony lite på ångorna och la sig på rulle ett tag för att vila benen.
Jag låg längst fram och tryckte på i runt 40km/h på den nya fina asfalten då jag kände hur Tonys framdäck åker in i mitt bakhjul!!
Jag får kontroll över min cykel men när jag vänder mig om så ser jag Tony störta ut bland stenar och snår i diket brevid vägen. 1000 tankar hinner gå genom huvudet medan jag ser Tony och cykeln flyga upp i luften.....
Tony ställer sig upp, borstar av byxorna...känner på knän och armar och konstaterar att allt var helt. Detta är svårt att återberätta så man förstår men tro mig när jag säger att det fanns inte på kartan att det skulle gått så bra! ETT skrapsår på armbågen, som om en katt rivit honom fanns det. I övrigt ingenting :-)
Nästa pass...
Dagen efter åker jag runt Runn, en runda på 7-8 mil och med 3km kvar hem så viker en påverkad cyklist rätt in i vägen och missar mitt bakhjul med några centimeter.
Med endast en månad kvar till start börjar jag ärligt bli lite nojjig nu:-/
Den stora skillnaden är självförtroendet som just nu fått sig en törn. Jag ser inte längre fram emot tävlingen som tidigare, nu är det mer ångestkänslor. Tänk så får jag kramp på simningen som i Vansbro, tänk så är jag så slut efter cyklingen art jag inte kan springa, tänk tänk tänk....
Det är då lätt att säga, det fixar du galant, du har tränat jättebra och är förberedd. Det är väldigt lätt att säga. Men sanningen är att endast jag vet hur mycket jag tränat, hur min kropp reagerar under träningspassen och nu börjar det oxå gå upp för mig hur fruktansvärt långt 3,9km crawl, 18mil cykel och sen avsluta med ett marathon är.
Jag har en gång cyklat över 18mil och det var Vätternrundan. Jag har ALDRIG sprungit längre än 30km. Jag har simmat 4km en gång, i bassäng.....vad fan tänkte jag den där sommardagen för snart ett år sedan när jag stod i kön för anmälan :-/
Nåja, nu är det bara att försöka jobba med det mentala och fokusera sista veckorna på att väcka löparbanan.
Fokusen har varit cykling framförallt och teknik på simningen delvis. Löpningen har slängts in däremellan.
Skorna hade gjort sitt så det var bara att bege sig ner till Intersport och få hjälp med modell. För första gången på många år byter jag märke och kommer springa i Kalmar i ett par Nike istället för Saucony som jag använt senaste 3 åren (märket alltså, inte skorna) Tobbe på skoavdelningen provade fram, filmade, kollade och berättade vad och varför jag ska ha. 1 års intensiv träning inför IronMan utan en enda skada talar sitt tydliga språk, jag byter inte butik :-)
En annan viktig aspekt är oxå hur motiverande det är att springa i nya grejer. Förutom snygghetsfaktorn så är spänsten i sulan och hårdheten i en ny sko väldigt stor skillnad. Skor bör bytas minst en gång per säsong. Desto mer du springer desto mer förändras din vikt och ditt löpsteg, därför borde det vara lika självklart som när du byter byxor för du vuxit ur dom så ska du oxå kontrollera skorna och rådfråga med dom som förstår sig på det
Vad gäller den mentala träningen framöver, att hitta positiva tankar och målbilder igen så får jag bra hjälp av min fantastiska fru. Med en månad kvar till start fick jag detta fina halsband som en påminnelse att jag inte ska tappa fokus
Swim/Bike/Run står det på texten och märkvärdigare än så ska det ju inte vara.
Ett armtag, cykeltramp och löpsteg i taget......till slut är man i mål
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar