Nu kan man äntligen titulera sig Triathlet!
(Träningskompisen Tony ger mig lite tips inför premiären)
(Kompisen Jocke med flickvän Evelina och hennes bror Martin)
(Vändningen i Vansbro och lite härligt publikstöd innan man begav sig mot Nås en andra gång)
När man får en egen "waterboy" vid målgång så ser man troligtvis ganska sleeeeten ut :)
Sammanfattning:
I Lördags gick Vansbro Triathlon, en halv IronMan distans 1,9km simning, 90km cykel och 21km löpning.
Packningen var klar redan Torsdag kväll, packat och uppdelat efter dom 3 olika grenarna. Den obligatoriskt dåliga nattsömnen förlängdes till 2 nätter istället för vanligtvis 1. Jag vaknade 04.00 Fredag och Lördag morgon utan möjlighet att kunna somna om :-/
Det sista jag gjorde innan läggdags Fredag kväll var att kolla SMHI som visade 16 grader och mulet för Lördagens tävling.
Allt detta visade sig vara bortkastat när sommarens varmaste dag uppenbarade sig. Något mina brännskadade axlar kan intyga.
Med som stöd hade jag min Kusin Henrik som gjorde IronMan 2012 i Kalmar.
Med 2 timmar kvar till start så samlades dom tävlande framför scenen för att lyssna på tävlingsledare Clas Björling som höll i Pre-race mötet, gick igenom regler och allmänna "att tänka på" grejer.
Tyvärr hade jag försvunnit i min bubbla då och trots att jag stod där och tittade på Clas när han pratade så var det som att stänga av ljudet på tv:n
15min kvar till start så var det dags att få på sig våtdräkten och vandra till startledet man trodde sig tillhöra. Jag hoppades simma under 35min.
Jag anmälde mig till motionsklassen för några månader sen då jag var lite orolig att min simning skull göra mig till en bromskloss, något jag var orolig var ett felbeslut väl på plats. Tävlingsklassen startade 15 min före och det var en häftig syn att se elitklassen och tävlingsklassen explodera i vattnet. Saken med Triathlon är att du inte har någon nytta av andra, du tävlar helt själv. Att starta sist ger ingen större skillnad mot att starta först, iallafall inte för en amatör som mig själv. Du måste göra jobbet helt själv...
(Jättesparkdräkten på plats, 5 timmar klädd som en 86kg:s bäbis väntar....)
"2min till start"! Ropade speakern nästan direkt, så var känslan iallafall. Och innan jag visste ordet av så hade jag kastat mig i älven för att börja simma den första sträckan uppströms. Kylan och alla tävlandes plaskande överraskade mig. Jag kom inte in i simrytm alls och det var först efter 7-800 meter som jag kunde simma avslappnat. Efter vändningen så kände jag tendenser till sendrag i tårna, jag lyckades slappna av men efter ytterligare 100 meter så slog sendrag till ordentligt och följdes av kramp i vaderna. 3 gånger fick jag stanna vid bryggan och försöka få krampen att släppa innan jag gav upp och siktade istället på att försöka ta mig framåt. 500 meter simning med kramp i vaderna innan jag äntligen kände golvet från rampen under fötterna.
Jag började sakta jogga mot växlingen samtidigt som jag drog av mig våtdräkten. När jag höll på att torka fötterna och knäppa hjälmen så hör jag kompisen Jocke ropa. Han hade simmat på samma tid och nu var vi sida mot sida ut på cyklingen.
Min största oro var hela tiden vaderna, måtte inte dom krampa under cyklingen.
Jag öppnade i ok tempo, började ta placeringar. En efter en passerades och efter någon mils cykling utan krampkänningar i benen så vågade jag trycka på i cyklingen.
Jag passerade dyra cyklar och cyklister med hjälmar på huvudet som kostar mer än min cykel, det var en grym känsla. Sista varvet så missade jag en vattenflaska och fick med mig endast en liten. Det innebar att jag fick cykla sista 25km utan vatten, vilket oroade mig skulle kosta mycket under den varma löpningen efter. När jag hoppade av cykeln så hade jag inte blivit passerad av någon på 90km cykling, jag hade (om jag läst rätt) tagit in 183 placeringar från simningen och snittat 36,2km/h under 90km cykling.
I växlingsområdet stod Clas Björling och väntade och frågade hur det gick. Detta visade sig vara turligt för mitt dagdrömmande under pre-race mötet hade gjort att jag inte hade en aning om vart jag skulle springa, vart fan är löpbanan!!?? :-)
Ut på banan och iväg, banan var som en 8:a där man alltså kom tillbaka förbi växlingsområdet 4 gånger. En lättsprungen och bra lagd bana.
Första milen sprangs kontrollerat i 5 min tempo. Allt enl. plan. Tanken var att om jag hade krafter kvar skulle göra en lite ökning andra milen. Efter första milen kände jag mig oväntat pigg, det är otroligt skönt att känna att man räknar ner km istället för upp. Efter halva löpdistansen börjat nedräkningen.
(Upploppet och min målgång)
Jag tryckte till men km tiderna visade ingen förändring. Jag var inte sliten eller trasig, tvärtom. Det kändes förhållandevis "lätt" men det gick bara inte att öka tempot. Jag sprang banan utan att falla igenom, kontrollerad löpning hela vägen och gick i mål på tiden 5 timmar och 10 minuter.
Simningen 42min
Cykling 2.29
(snitt 36km/h)
Löpning 21km, 1.50
Sammanfattning:
Vansbro Triathlon är ett fantastiskt arrangemang som alla borde prova.
Clas har skapat en tävling som inspirerats av hans egna erfarenheter från IronMan tävlingar. Med andra ord en grymt bra tävling! En annan sak jag måste lyfta är det FANTASTISKA stödet runt banan!
Familjen som satt hela cyklingen i solstolar och hejade!
Grabbarna vid växlingen på "gummisnodd-varvet"
Och den underbara kvinnan på asfaltsparkeringen som tamigfan borde värvas som hejarklacksledare på samtliga matcher... I samtliga idrotter för samtliga lag!!
Ni gör tävlingen!!
Min egen prestation är jag jättestolt över, jag sätter höga mål och bommade denna gång med 10min, men trots det så gör jag en Halv IronMan på ett väldigt bra sätt. Jag orkar hela vägen problemfritt och fick ett kvitto på att jag faktiskt kan cykla! Simningen är det moment jag är minst nöjd med och det ska jobbas vidare med, det kommer oxå bli en hel del hårda löppass fram till Augusti för att härda benen för den dubbla distansen i Augusti. Men allt som allt är jag jättenöjd över min debut i triathlon
Matchen i matchen då? :)
Jo jag slog Jocke Grönqvist med 16min vilket var bra för självförtroendet :)
Tony Björling gjorde dock en kanontid och kom in på 4.50 Riktigt imponerande!
Grattis till båda killarna som gör en riktigt bra prestation!!
Nu är genrepet gjort och kvar är bara några veckors träning. Man får självklart frågan om den dubbla distansen skrämmer och självklart har jag respekt för distansen. Ingenting i Kalmar kommer kännas lätt. Min stora oro just nu är att få kramp under simningen. 2km med sendrag kommer nog inte att funka är jag rädd :-(
Tack för mig
Med vänlig hälsning,
Triathlet Fälting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar