Den 15:e Augusti 2015 kommer jag att genomföra en IronMan, en av världens tuffaste uthållighetstävlingar. Ett mål som för endast 3 år sedan, och 30 kilo tyngre än idag kändes fullkomligt orealistiskt. Jag har ingen bakgrund som konditionsidrottare, jag har inte ens talang för det. Jag har däremot i detta varit målmedveten och fått fantastisk stöttning.
För 3 år sedan ställde jag mig på vågen och den visade 119,5kg. Jag tränade styrketräning och gjorde 150kg i bänkpress, 240kg i marklyft och 260kg i knäböj. Jag intalade mig själv att jag var vältränad, att jag mådde bra. Självklart måste man träna mycket för att lyfta mycket, men idag har jag en annan syn på vad hård träning betyder. Men personen jag såg framför mig i spegeln såg inte vältränad ut, och han trivdes inte med hur han såg ut.
Av en anledning jag inte kommer ihåg idag så skulle jag den sommaren ge mig ut på en löprunda, jag kommer ihåg hur jag fick varva 2,5km rundan med löpning och promenader. Några månader efter sprang jag milen för första gången på många år. Det tog mig 1 timme och 14 minuter. Jag var jättestolt över prestationen och satte då upp ett hemligt mål i mitt huvud. Jag funderade på vad som skulle vara den största utmaningen, den mest osannolika bedriften för mig att genomföra.
Det absolut värsta jag kunde komma på var IronMan. 3,9km simning i öppet vatten följt av 18mil cykling för att sedan springa ett marathon! Året var 2012 och jag funderade på när som skulle vara rimligt att vara i form för att klara det. Jag kom fram till att 2015 borde vara realistiskt. Jag kan inte betona nog mycket hur fruktansvärt långt bort detta var. Jag hade gått upp för en slalombacke och började tänka på om inte Mount Everest skulle vara ett rimligt projekt. Jag överdriver en smula, men inte så mycket faktiskt. Detta var långt bort :)
Jag började träna mer löpning, drog ner kraftigt med träningen i gymmet och gjorde framsteg. Jag la om kosten, lärde mig vad maten innehåller och hur mycket jag behövde äta varje dag för att bli lättare men samtidigt kunna träna. Jag lade om mitt liv kraftigt. Men jag berättade inte för någon om mitt mål, inte ens min fru i det här läget. Det var så osannolikt, till och med för mig själv. Att jag, 110-115 kg tung skulle kunna genomföra en av världens tuffaste uthållighetstävlingar.
Men för mig själv fanns det där, hela tiden. Jag satt däremot upp delmål, efter att ha sprungit milen för 6:e gången beslöt jag mig för att fortsätta springa efter dom 10km passerats den 7:e gången. Jag sprang för första gången i mitt liv 21km, en halvmaradistans. Känslan var obeskrivlig, att kunna genomföra något sådant samma år som man varvade löpning och promenad runt 2,5km slingan gav en euforisk känsla. Tro mig när jag säger att det var i exakt detta ögonblick jag var fast. Det var där på trappen utanför hemmet jag bestämde mig på allvar, jag SKA genomföra en IronMan 2015, jag tänker stå vid startlinjen så förberedd jag någonsin kan vara den 15:e Augusti 2015.
Min fru var den första jag berättade om mina planer för. Jag ville höra vad hon tyckte och tänkte om detta. "Självklart ska du köra, jag stöttar dig" var svaret. Jag kände dock att vi fick lov att diskutera igenom detta mer ingående. Man ska ha väldigt klart för sig vad en satsning av detta slag innebär för en hel familj, eller iallafall av den som lever ihop med någon som tränar för en IronMan. Är man inte proffs så pratar vi om träningstider på tidiga morgnar, före jobb och skola. Sena kvällar när övriga familjer sitter och myser i sofforna framför tv:n. Allt detta ska göras utan att gå ut över först och främst barnens aktiviteter. Den man lever med måste släppa mycket av sina aktiviteter, offra mycket av sina fritidsintressen. För den man lever med har den absolut viktigaste yttre rollen i att lyckas med en prövning likt denna. Utan min Veronica skulle detta aldrig gå, utan hennes stöd och uppmuntran skulle jag inte orka motivera mig för hälften av passen jag idag gör. Hon tröttnar ibland oxå, självklart. Men hon skulle aldrig be mig sluta, att jag skulle strunta i det eller göra något annat. Av alla proffscoacher som finns ute på marknaden så är hon tveklöst den bästa jag vet.
Det som driver mig idag är att jag vid 33 års ålder hittat en idrott som jag inte vet var gränsen är, jag vet inte hur långt eller hur hårt jag kan pressa mig själv. Jag kan om jag vill göra ett pers varje vecka, om inte springa eller cykla lite fortare, så kan jag springa eller cykla lite längre. Jag kan i min träning och i mina förberedelser hela tiden tävla.....mot mig själv. Och jag har kommit till det läget, att det inte finns någon som är roligare att slå än sig själv. En IronMan är en extrem grej att sikta mot, iallafall om du inte har någon som helst motionsidrottsbakgrund, om du var sämst på varje löptest när du spelade hockey och låg i botten på varje coopertest. När man fått höra hela sitt liv att man kunde blivit något om man inte varit så lat, så är det i såna ord jag hittar styrka och motivation. Jag har passerat många gränser redan av vad jag och framförallt folk i min närhet trodde var möjligt. Men att genomföra en IronMan är inget jag gör för någon annan, du kan inte göra något sånt för någon annan än dig själv. För ingen annan än dig själv kan få dig att kliva upp på morgonen, cykla till simhallen och crawla 1 timme. Cykla till jobbet för att sedan äta en snabb lunch så man hinner köra ytterligare ett pass vid lunch. Ingen annan än du själv kommer få dig att kliva ut i garaget och sätta dig på trainern och cykla i 60 minuter och bara stirra in i ett skruvhål på väggen, för att följa upp det med att springa på löpbandet och stirra in i ett annat skruvhål i en timme. Ingen annan än du själv.
Och ingen annan än du själv kan heller sätta upp dina mål, om det är att gå ner 10kg, klara av att springa en mil, eller bara må bra.
Dina mål är dina egna, vägen dit är din egen och resan gör du själv. Du är stark, du klarar mer än du tror och i stort sett allt är möjligt om du har ett rimligt tidsmässigt satt mål, kan bryta ner det i delmål, och förbereder dig så som du lovat dig själv.
Ingen kommer att komma ihåg eller ens bry sig om jag inte står förberedd vid startlinjen den 15:e Augusti, ingen kommer ligger på nätterna och grubbla eller fundera på det särskilt mycket. Ingen utom jag, för i mitt huvud just nu så är detta mitt OS guld, mitt Everest och min livsuppgift....bara min.
Jag kommer inte vinna i Kalmar, jag kommer inte att vara i närheten av några medaljer, men som jag försökt betona tidigare så är detta inte en tävling mot andra triatleter. Jag kommer stå redo i Kalmar, jag kommer kriga fast huvudet säger sluta, jag ser mig själv gå i mål och få höra orden
"YOU ARE AN IRONMAN"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar