Det var det första mejlet jag öppnade idag :-)
Det går bra, jag har fortfarande ont i ryggen men den blir bättre för var dag. Dom torrare vägarna och mildare klimatet gör att jag kan springa några luncher i veckan vilket är bra, slippa dom där mörka passen runt 21.00 som annars är alternativet :-/
Cykeln har blivit rastad några gånger och jag har börjat beta av mil efter mil mot målet på 400 mil innan jag står vid starten den 15:e Augusti, sen ska det ju springas och simmas lite oxå....och nått gympass ska in varje vecka.
Det sägs att man drabbas av AIDS efter man gjort Ironman, på riktigt så sägs det så. AIDS i detta fall står för "after ironman desice" Vad det betyder är att man efter sin Ironman känner en sån total tomhet, en ovilja att röra på sig alls. Träning finns inte på kartan. Man vill ingenting...
Det har inget med den krafttömning själva tävlingen ger, det har med den mentala energitömning av att genomföra ett för dom flesta väldigt långsiktigt mål, där du radikalt ändrat ditt liv, levt som en elitidrottare och jagat en dröm som varit din aldelles egna.
Du har satt in timmarna, och själva målet har blivit personifierat med dig själv. När människor pratar med dig så pratar dom om förberedelserna inför din Ironman, frågar hur det går och stöttar och uppmuntrar för det mesta.
När man då har gjort denna utmaning, som för mig är det största och tuffaste jag kan tänka mig. Vad händer då? Nu då......
Detta är en av dom saker som faktiskt oroar mig mest. Jag tycker om att förbereda mig fysiskt för utmaningen, det är inte svårt om man är motiverad. Tveklöst skulle vem som helst kunna göra detta, men dom flesta förstår inte poängen med att lägga varje ledig tid till att träna för en tävling man inte kommer vinna, inte kommer ens vara i toppen av. Man får dessutom betala 4500:- bara för att genomföra det. Men vem som helst skulle kunna göra detta, jag är inte annorlunda eller har andra förutsättningar än andra......jag har bara andra prioriteringar
Att sitta ensam på en cykel i timmar, eller springa flera mil själv ger en hel del tid för reflektion och funderingar, man hinner gå igenom en hel del bekymmer och problem och ibland blir man klokare och ibland är dom svar man kommer fram till oroväckande. Jag har kommit fram till att jag har ett ganska tydligt missbruksbeteende i vissa delar i mitt liv. Jag kan fullständigt gå upp i saker om jag ser en rak väg, som t ex att förbereda sig för en extrem utmaning som en Ironman. Vägen i detta fall är väldigt rak och tydlig.... Träna simning, cykling och löpning och träna förbaskat mycket. Då klarar du det.
Ett missbruk är sällan bra, det innefattar ofta att försaka andra och att sätta sig själv och sitt missbruk före allt annat. Men det är i detta jag tror jag kan dra fördel av denna "gen" som jag har inbyggd i mig, för det är precis så jag tror det är. Vissa har den här "genavvikelsen" som gör att man blir missbrukare och vissa har den inte. Jag tror iallafall att man kan ta kontroll över sitt missbruk på ett alternativs vis, att man kan styra det. Man kan styra sitt missbruk mot något positivt, där du väljer att lägga tiden på att göra något produktivt. Vissa driver egna företag, andra läser 5 böcker i veckan eller löser 10 korsord om dagen. Det spelar ingen roll, så länge det gör dig till en gladare person samtidigt som ingen annan blir skadad eller sårad, känslomässigt eller fysiskt så kontrollerar du missbruket och inte vise versa.
Det är oerhört roligt att ha den här genen just nu, klockan ställs på 05.30 för att hinna simma före jobbet, löparskorna packas med för att springa på lunchen och cykeln är pumpad så man kan ta en sväng på kvällen. Men vad händer när jag har gjort min Ironman, när jag går i mål och har 3 års förberedelser samt målet för dessa bakom mig och inte framför mig?
Detta oroar mig mycket mer än själva tävlingen, tävlingen kommer gå kanon det vet jag. Blir jag skadad eller sjuk så är det troligtvis bortom min kontroll och det är ok, men när jag gått i mål räcker det då? Sätter man sig i solstolen och känner sig nöjd över vad man faktiskt presterat, eller måste man hela tiden sikta högre och värre för att hålla det i schakt?
Ibland vore det skönt om lagom var nog, men så blir det nog aldrig..........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar